Utkräv ansvaret!

AVGÅ! Det är vad Sten Tolgfors, vår krigsminister borde göra. Sten Tolgfors är den minister som bär ansvaret för den borgerliga regeringens kollektiva ockupationspolitik. Och därmed det yttersta ansvaret för de två svenska soldater som nu, helt i onödan, kommer hem i likkistor från Afghanistan.

Våra svenska soldater är inte i Afghanistan stupade inte ”i kampen för freden” som Expressens osmakliga löpsedel idag spyr ut. De stupade i kamp för en NATO-ledd och organiserad ockupation. En blodig, våldsam och – trots ”fredspresidenten” Barack Obama – upptrappad ockupation.

De borgerliga partierna är inte ensamma om att understödja denna ockupationspolitik – de har i Sveriges riksdag stöd av såväl Miljöpartiet de Gröna som Socialdemokraterna. Något dessa partier borde skämmas för. I opinionsmätning efter opinionsmätning visar det sig att det är på tvärs med folkviljan som inte vill se ett svenskt deltagande i ockupationen av Afghanistan.

Varje fredsvän – som tycker att frågan faktiskt är viktig – har nu bara ett alternativ på valdagen och det är att rösta på Vänsterpartiet. En sådan röst har två mycket stora fördelar:

1. Den skickar en signal om att vi faktiskt bryr oss om att Sverige ockuperar ett annat land och vi tycker det är riktigt dåligt. Den kan också ha en direkt konsekvens i att en rödgrön regering pressas till att ta hem trupperna från Afghanistan.

2. Genom att rösta på Vänsterpartiet och också aktivt visa att den rösten hänger ihop med vårt avståndstagande från ockupationspolitiken – binda Vänsterpartiet vid masten så att Vänsterpartiet faktiskt gör den frågan till en kabinettsfråga och vägrar ställa upp i en rödgrön regering om inte trupperna tas hem.

Det är dags att utkräva ansvaret av de sex ockupationspartierna – jag tycker det är dags att ställa kabinettsfrågan till Vänsterpartiet. Utkräv ansvaret – visa att ni är politiker som står vid det ert ord. Det är i dagsläget en av de allra bästa anledningarna att rösta på Vänsterpartiet.

Sjukt god middag

NYTTIGT! Lite mer än ett år sedan senaste inlägget. Men kanske är det någon form av kontinuitet också i att göra inlägg med ungefär ett års mellanrum?

Mycket har hänt. Jobb har påbörjats och avslutats. Intressefokus har flyttats från allt för politiken till en del politik men väldigt mycket Nour och Anna. Nour är min dotter nyss fylda sex månader och Anna hennes mamma och min sambo. Det har blivit mer tid hemma och mindre tid på möten – helt enkelt för att situationen kräver det och jag vill ha det så (bara lugn: Nour upplever möten och politisk aktivism också!).

Å andra sidan betyder mer tid hemma också mer tid till en annan stor passion jag haft lite i det fördolda: att laga mat! Så nu läser jag kockböcker, kollar på matbloggar, äter på restaurang och lagar massa mat. Hur kul som helst. En del kan tolka det som min slutgiltiga kapitulation för medelklassen – och viss gör jag en klassresa, men jag skulle snarare tolka det som ett återvändande till mina rötter. Åtminstone vad gäller matlagningen.

Hur som helst. Ikväll åt vi en sjukt god middag. Väl komponerad i all sin enkelhet med massa färger, nyttig som bara den och goda smaker som bröt fint mot varandra.

Vad åt ni? skanderar nu massorna…

trumvirvel

Surkål med sidfläsk och lök som kokat samman en halvtimme med vitt vin och buljong. Kryddat med vitlök, salt, lagerblad, vitpeppar och svartpeppar ur kvarn och avrundat med en skvätt grädde.

Kokt potatis, ångad broccoli och blomkål samt morotsstavar.

Tomatsallad med direktimporterad fetaost från forna Jugoslavien (hitsmugglad av familjen!), vårlök och svarta bönor. Över salladen en dressing gjord på chiliolivolja, äppelcidervinäger, örtssalt och svartpeppar ur kvarn.

Till detta drack vi limevatten för att det var en tisdagskväll – men också för att vi ju är nykterister…

Så gott, så enkelt. Maten lagade vi i samarbete – Nour vräkte ur bestick ur en låda, Anna la ner sin själ i sallad, potatis och ångade gönsaker medan jag fokuserade på surkålen.

Så vad händer nu? Ska det här bli en matblogg!? Håll tummarna för att det inte tar ett år innan nästa år så kanske det kan kallas en blogg i alla fall.

Leva

SPÅR VIII

När blir ett liv meningsfullt?
När känns det på riktigt?
När skapas sammanhang och berättelser som gör dig inte bara till dig?
Utan dessutom till en som kan leva här och nu?

Det enklaste är det svåraste.

La Zona

GRYM. Rodrigo Plás långfilmsdebut är ett knytnävsslag rakt i solarplexus på det samhälle som slits sönder av klasskonflikter, rädsla och hat. Ett samhälle som tillåter en allt mer berikad medelklass skapa sig sina egna hermetiskt tillslutna och övervakade områden med egna rättigheter och bestämmelser som skapar en rent ut sagt facistoid stämning när medborgargardet tar lagen i sina egna händer.

Platsen är Mexico City närmare bestämt La Zona en ”gated community” för den rikare delen av stadens medelklass – arkitekter, gynekologer och revisorer. Murarna är skyhöga, kameror bevakar varje gata och hus för att trygga invånarna från den hotande omgivningen illustrerad av kåkstaden som växer alldeles inpå murarna. När stormen slår ut elektriciteten och skadar muren ser tre tonårsgrabbar sin möjlighet att fixa lite stasch genom att ta sig genom muren till det närmaste huset och omfördela en del av rikedomen. Men räden går fel: husets ägarinna och två av pojkarna möter döden, så även en vakt som påstås ha begått självmord. Den tredje pojken, den oskyldige Miguel, befinner sig på flykt innanför murarna. När poliskommisarie Rigoberto snabbt inser att zonens ledande män och kvinnor ljuger om vad som hänt innanför murarna ser de zonens unika status hotad. Grannskapets medborgargarde piskar upp stämningen för att jaga rätt på Miguel som måste röjas ur vägen som det odjur och mördare han är…

Rodrigo Plá lyckas berätta en politiskt intensivt laddad historia om en verklighet som redan är här i många delar av världen och med stormsteg närmar sig även vårt lilla hörn av jorden. Detta gäller inte minst när han skärskådar de normer och värderingar som skapas av en bildligt och bokstavligt talat instängd och isolerad klass som tror sig vara moraliskt ledande men i själva verket är den korrumperande och där barbariet ligger under ytan. Såväl hos de konservativa som de liberala villaägarna i zonen, liksom hos både männen och kvinnorna. Den klaustrofobiska skräcken och de paranoida stämningar som växer fram i området som satts under press driver filmen framåt och skildras fantastiskt bra av de starka individuella och kollektiva skådespelarinsatserna lika mycket som av det skickliga visuella berättandet.

Historiens många spännande och oväntade vändningar rör sig snabbt framåt mot den grymma upplösningen som knyter ihop säcken i denna dynamit till film som sätter fingret på flera djupa samhällsproblem som vi utsätts för i en skenande kapitalism där varje familj och grannskap ska se efter sig själv. Inga utvägar på samhällsproblemen presenteras i filmen och det är tacksamt att regissören inte väljer den enkla vägen ut med en liberal hjälte som rider in på sin vita springare. Konsekvenserna av det existerande samhällsprojektet dras fullt ut och det speglar i slutändan hur medelklassen faktiskt gräver sin egen grav och hur ett fascistiskt tänkande kan få gödas i myllan av och kring en rädd och hotad klass.

Se filmen, det är faktiskt ett litet mästerverk.

——————-
La Zona
Rodrigo Plá (regi)
Daniel Giménez Cacho, Maribel Verdú, Alan Chávez, Daniel Tovar (skådespelare)
Mexiko, 2007

Tillsammans ut på 1 maj

SNYGGASTE. I vårt gäng finns många duktiga grafiker. En del har det som yrke, andra kommer att ha det som yrke och ytterligare någon har det som avancerad hobby. Affischkonsten har alltid varit en av vänsterns starka grenar.

Därför är det kul att se Gregory´s 1 maj affisch som är så snygg att man vill ha den på väggen. Av en mesig och ganska taskig 1 maj-paroll har han med Vänsterpartiets Malmös 1 majkommitté lyckats göra en av de snyggare affischerna på länge. För att även ni utanför Malmö ska få se den kommer den här.

ps Den uppmärksamme noterar att Lars Ohly är huvudtalare och Advance Patrol akten som förstärks av mitt eget favoritband Driz and The Alarms. ds

Stödfest för de jordlösa – 1 maj på Bodoni

FEST. De jordlösas rörelse i Brasilien – MST – är en fantastisk rörelse som på allvar ger en betydelse åt den kollektiva kampen och betydelsen av att vara en social rörelse självständig från det politiska etablissemanget som så lät sviker sina rötter och sina löften.

Vi är många som imponerats av rörelsen, dess kamp och dess företrädare. Själv har jag i flera år varit involverad i stödarbetet till MST bland annat genom Ung Vänsters solidaritetskampanj 2003.

I Malmö-Lund har en stödgrupp för MST återigen dragits igång med en blandad skara människor, själv tänkte jag haka på och hjälpa till efter bästa förmåga. En av de första aktiviteterna vi gör tillsammans med UBV, KLIMAX, MANA och Vänsterpartiet är stödfesten på 1 maj på Bodoni.

Alla pengar går oavkortat till MST-projektet inom området audovisual. Så förutom att det lär bli en schysst kväll med bra musik och dans så går pengarna till något så bra som MST.

Se till att närvara och vara på plats i god tid eftersom Bodonis lokaler inte sväljer massorna.

ps Under hela dagen kommer UBV och MST stödgrupper att samla pengar till projektet i såväl Vänsterpartiets 1 maj-tåg som i syndikalisternas tåg. ds

Öppningar

SPÅR VII.

Stålet omslöt mitt hjärta.
Hammarslagen föll
ett efter ett.

Svärtan släckte,
drog ner och krympte.
Lite mera böjd,
lite mera trött.

Men hjärtat vibrera,
fortsatte pulsera.
Strålen hitta igenom,
det ogenomträngliga.

Pumpa vidare,
fortsätt slå.
Bryt upp stålet,
låt hammaren vila.

Sårbar igen.

Vänsterns kris

NOTE TO MYSELF. Jag återfann anteckningsboken för mitt partiengagemang som varit borta ett par månader. Där fann jag nedanstående noteringar som jag ber att få återkomma till när mer tid finns för att skriva om det.

Under tiden kan jag rekommendera alla att läsa den debatt som America Vera Zavala förtjänstfullt startade i Flamman för några veckor sedan. So far inlägg av America, Emil Berg och John Hörnqvist, men det kommer förhoppningsvis många, många fler inlägg i en för vänstern avgörande diskussion.

Vänsterns kris

1. Frånvaron av diskussionen

2. Frånvaron av politiskt projekt utöver 2010

3. Frånvaron av ett inspirerande ledarskap (obs! ej att förväxla med partiledaren – ledarskapet är bredare och kollektivt)

4. Frånvaron av satsning på bygget av organisation på basplanet och långsiktigt rörelsebyggande

5. Frånvaron av opinionsbildande alternativa projekt underifrån

6. Frånvaron av levererat resultat

7. Frånvaron av optimistisk kollektivt djävlar anamma

8. Frånvaron av företrädare från topp till botten

9. Frånvaron av verkliga studier

10. Frånvaron av ett verkligt utomparlamentariskt arbete som syftar vidare

11. Centraliserad decentralisering

12. Det vi gjort och inte gjort under 12 års regeringsunderlag till socialdemokraterna

Det finns tecken på att vissa saker håller på att bli bättre – men vi är långt ifrån en vänster värd namnet.

Länge leve isbjörnarna

INSPIRATION. I fredags greps sju isbjörnar vid Malmö Airport (Sturup). Sju modiga isbjörnar som vågade säga ifrån och göra något åt den skenande klimatproblematiken. En liten symbolisk aktion för att ifrågasätta inrikesflyget genomförd av Klimax.

All heder åt dessa isbjörnar inte enbart för att de sätter sökarljuset på inrikesflyget som en riktig klimatbov men också för att de återupprättar en aktionsform som sedan 9/11 2001 satts på undantag: den civila olydnaden. Den sjuka behandlingen som innebar att de var tvungna att sitta inspärrade i över två dygn, misstänkta för luftfarts sabotage, kommer inte hindra nya krater från att inspireras.

Nu mer än någonsin behöver vi en radikal klimatrörelse som organiserar alla de människor som insett och förstått att vi inte kan spela hazard med våra liv eller planet för den kortsiktiga profitens skull.

Tack för utmaningen och inspirationen. Nästa gång är jag en av isbjörnarna.

UPPDATERING: Vi som bor i Malmö kan redan den 25e februari delta i byggandet av en ny radikal miljörörelse. Klimax kallar till Klimatkrock och bland annat min Vänsterpartiförening har ställt sig bakom och mobiliserar till deltagande.

Jag brinner igen

BRINNER. Min morsa är grekisk-ortodox. Farsan katolik. Morsans nuvarande man muslim. De är väl alla mer eller mindre troende i den betydelsen att de skulle svara ja på frågan om gud finns. Dock inte så troende att de läser bibeln alternativt koranen regelbundet. Inte heller besöker de tempel där han bör visas tillbörlig vördnad med någon större entusiasm.

När jag var liten bodde jag en månad varje sommar hos en sommarmamma. Hon var vår extra-mamma på landet och tog hand om mig och min bror Robert på somrarna och stöttade min mamma under resten av året. Vi var väl en sådan där projekt-familj som bodde i betongen och saknade egna medel för att ha en bra semester eller för den delen få se kossor. Jag älskade min sommarmamma Lillemor och hennes mamma Eva och Hasse som flörtade med Lillemor.

Hon var präst i svenska kyrkan. Vi fick barnens bibel, följde med på dop, gudstjänster och bröllop. Vi bad morgon- och kvällsbön, vi tackade gud för maten. Med Lillemor var jag på min enda semester i husvagn och åkte till Liseberg, vi såg på familjen Macahan, lyssnade på Björn Afzelius för första gången och åt på restaurang någon gång.

Jag minns Lillemor som en radikal präst med båda fötterna på jorden. Livsglad, omtänksam och med en enorm människokärlek. Jag är övertygad om att hon var en av dem som gjorde mig vänster. Hon har påverkat många av mina moraliska koder.

Men jag blev själv inte kristen, inte troende på något annat sätt heller. Det var säkert många saker som bidrog till det. Bland annat ett pingstkyrkeläger en kompis fick med mig på och efterspelet till det (de är galna!). Jag blev agnostiker och vandrade vidare till att bli ateist och bara för ett par år sedan lämnade jag den svenska kyrkan.

Idag döptes Albin, min bror Roberts son, i en liten kyrka i Lönsboda. Dopet var en del av en gudstjänst. Jag har alltså ägnat upp emot en och en halv timme med att lyssna på en präst – vilket ju inte behöver vara fel. Jag gillar kyrkorummet som sådant och besöker ofta kyrkor när jag är ute och reser.

Men jag måste ändå konstatera följande: prästen lyckades återuppväcka min slumrande ateism och få den att brinna igen. Stackars alla församlingsbor som tvingas stå ut med dessa trista, reaktionära, mässande präster som drar skam över det som skulle kunna vara en radikal kyrka med många anhängare om alla var som min sommar-mamma Lillemor.