LIVSMÖNSTER. Jag vet inte om det har att göra med att jag blir äldre. Eller bara att jag är lite envis så där i största allmänhet. Men ju mer tiden går och mina tankar och funderingar kring hur ett bra liv ska levas desto centralare blir begreppen delaktighet, kollektivism och självförvaltning. Ett samhälle som både kan kombinera den stora stadens alla fördelar i form av buller, bång, anonymitet och möjlighet att se, göra och röra vid allt med det lilla samhällets charm och trygghet i form närhet, förtroende, delandet och fördelandet av arbetsuppgifter. Ett samhälle där vi löser gemensamma problem tillsammans, där livslånga relationer utvecklas och värdet av att vara människa bland andra människor kommer till sin rätt.
Jag antar att det inte är så konstigt att det inte finns mer av den varan, trots att troligtvis hundratusentals om inte miljoner människor i Sverige egentligen eftersträvar ett liv lite mindre styrt av pengarna, lite mindre styrt av stressen, lite mindre styrt av tiden och karriärhetsen. Ett liv som väljer arbetsgemenskapen före apatin, kollektivismen framför individualismens isolering, deltagandet och makten före maktlösheten. Jag menar; trots allt lever vi i ett kapitalistiskt samhälle där behoven på inget sätt får styra. Det vill säga om du inte kan köpa dig möjligheten att tillfredsställa dina behov. Ett samhälle där allting ska förtingligas och bli varor för byte på en marknad. Propagandan maler på. Idealen pumpas ut från TV, skyltfönster och svindyra livsstilsmagasin. Överallt. Du. Du. Du. DU och din familj kan leva ett annat liv. Köp dig mer tid med barnen. Åk på semester och koppla ner dig. Spa, restauranger, shopping, styla om ditt hem och varför inte en plastikoperation. Jag. Jag. JAG och min familj.
En del människor lyckas trots allt skapa andra sätt att leva tillsammans – men ofta genom att helt ställa sig utanför resten av samhället. Bli någon form av outsiders. Andra skapar det genom sina ekonomiska förutsättningar och genom att de med sina medelklasspolare sluter sig samman. Utvecklar ett frirum stängt för andra och som därmed tappar sin förändrande kraft. Ett slutet medelklassprojekt där du räddar dig själv och några polare från undergången. Men det kan aldrig vara ett alternativ – i min värld får man inte överge samhället, man måste vara en del av det och ständigt bidra till förändringen av det. I min värld innebär en sådan, samhällsfrånvänd, lösning att man köper detta samhälles sätt att tänka, vara och i slutändan faktiskt upprätthåller det. Och det var ju aldrig meningen.
Så vad är vägen fram? Hur formar vi det nya samhället här och nu. Hur skapas alternativa livsmönster samtidigt som vi inte blir världsfrånvända, hur byggs projekt för framtiden där inte jag eller du sätts in centrum utan vi och samhället. Jag vet inte, men behoven finns där och är enorma.
