BRINNER. Min morsa är grekisk-ortodox. Farsan katolik. Morsans nuvarande man muslim. De är väl alla mer eller mindre troende i den betydelsen att de skulle svara ja på frågan om gud finns. Dock inte så troende att de läser bibeln alternativt koranen regelbundet. Inte heller besöker de tempel där han bör visas tillbörlig vördnad med någon större entusiasm.
När jag var liten bodde jag en månad varje sommar hos en sommarmamma. Hon var vår extra-mamma på landet och tog hand om mig och min bror Robert på somrarna och stöttade min mamma under resten av året. Vi var väl en sådan där projekt-familj som bodde i betongen och saknade egna medel för att ha en bra semester eller för den delen få se kossor. Jag älskade min sommarmamma Lillemor och hennes mamma Eva och Hasse som flörtade med Lillemor.
Hon var präst i svenska kyrkan. Vi fick barnens bibel, följde med på dop, gudstjänster och bröllop. Vi bad morgon- och kvällsbön, vi tackade gud för maten. Med Lillemor var jag på min enda semester i husvagn och åkte till Liseberg, vi såg på familjen Macahan, lyssnade på Björn Afzelius för första gången och åt på restaurang någon gång.
Jag minns Lillemor som en radikal präst med båda fötterna på jorden. Livsglad, omtänksam och med en enorm människokärlek. Jag är övertygad om att hon var en av dem som gjorde mig vänster. Hon har påverkat många av mina moraliska koder.
Men jag blev själv inte kristen, inte troende på något annat sätt heller. Det var säkert många saker som bidrog till det. Bland annat ett pingstkyrkeläger en kompis fick med mig på och efterspelet till det (de är galna!). Jag blev agnostiker och vandrade vidare till att bli ateist och bara för ett par år sedan lämnade jag den svenska kyrkan.
Idag döptes Albin, min bror Roberts son, i en liten kyrka i Lönsboda. Dopet var en del av en gudstjänst. Jag har alltså ägnat upp emot en och en halv timme med att lyssna på en präst – vilket ju inte behöver vara fel. Jag gillar kyrkorummet som sådant och besöker ofta kyrkor när jag är ute och reser.
Men jag måste ändå konstatera följande: prästen lyckades återuppväcka min slumrande ateism och få den att brinna igen. Stackars alla församlingsbor som tvingas stå ut med dessa trista, reaktionära, mässande präster som drar skam över det som skulle kunna vara en radikal kyrka med många anhängare om alla var som min sommar-mamma Lillemor.
