Vänsterns kris

NOTE TO MYSELF. Jag återfann anteckningsboken för mitt partiengagemang som varit borta ett par månader. Där fann jag nedanstående noteringar som jag ber att få återkomma till när mer tid finns för att skriva om det.

Under tiden kan jag rekommendera alla att läsa den debatt som America Vera Zavala förtjänstfullt startade i Flamman för några veckor sedan. So far inlägg av America, Emil Berg och John Hörnqvist, men det kommer förhoppningsvis många, många fler inlägg i en för vänstern avgörande diskussion.

Vänsterns kris

1. Frånvaron av diskussionen

2. Frånvaron av politiskt projekt utöver 2010

3. Frånvaron av ett inspirerande ledarskap (obs! ej att förväxla med partiledaren – ledarskapet är bredare och kollektivt)

4. Frånvaron av satsning på bygget av organisation på basplanet och långsiktigt rörelsebyggande

5. Frånvaron av opinionsbildande alternativa projekt underifrån

6. Frånvaron av levererat resultat

7. Frånvaron av optimistisk kollektivt djävlar anamma

8. Frånvaron av företrädare från topp till botten

9. Frånvaron av verkliga studier

10. Frånvaron av ett verkligt utomparlamentariskt arbete som syftar vidare

11. Centraliserad decentralisering

12. Det vi gjort och inte gjort under 12 års regeringsunderlag till socialdemokraterna

Det finns tecken på att vissa saker håller på att bli bättre – men vi är långt ifrån en vänster värd namnet.

Om behovet

LIVSMÖNSTER. Jag vet inte om det har att göra med att jag blir äldre. Eller bara att jag är lite envis så där i största allmänhet. Men ju mer tiden går och mina tankar och funderingar kring hur ett bra liv ska levas desto centralare blir begreppen delaktighet, kollektivism och självförvaltning. Ett samhälle som både kan kombinera den stora stadens alla fördelar i form av buller, bång, anonymitet och möjlighet att se, göra och röra vid allt med det lilla samhällets charm och trygghet i form närhet, förtroende, delandet och fördelandet av arbetsuppgifter. Ett samhälle där vi löser gemensamma problem tillsammans, där livslånga relationer utvecklas och värdet av att vara människa bland andra människor kommer till sin rätt.

Jag antar att det inte är så konstigt att det inte finns mer av den varan, trots att troligtvis hundratusentals om inte miljoner människor i Sverige egentligen eftersträvar ett liv lite mindre styrt av pengarna, lite mindre styrt av stressen, lite mindre styrt av tiden och karriärhetsen. Ett liv som väljer arbetsgemenskapen före apatin, kollektivismen framför individualismens isolering, deltagandet och makten före maktlösheten. Jag menar; trots allt lever vi i ett kapitalistiskt samhälle där behoven på inget sätt får styra. Det vill säga om du inte kan köpa dig möjligheten att tillfredsställa dina behov. Ett samhälle där allting ska förtingligas och bli varor för byte på en marknad. Propagandan maler på. Idealen pumpas ut från TV, skyltfönster och svindyra livsstilsmagasin. Överallt. Du. Du. Du. DU och din familj kan leva ett annat liv. Köp dig mer tid med barnen. Åk på semester och koppla ner dig. Spa, restauranger, shopping, styla om ditt hem och varför inte en plastikoperation. Jag. Jag. JAG och min familj.

En del människor lyckas trots allt skapa andra sätt att leva tillsammans – men ofta genom att helt ställa sig utanför resten av samhället. Bli någon form av outsiders. Andra skapar det genom sina ekonomiska förutsättningar och genom att de med sina medelklasspolare sluter sig samman. Utvecklar ett frirum stängt för andra och som därmed tappar sin förändrande kraft. Ett slutet medelklassprojekt där du räddar dig själv och några polare från undergången. Men det kan aldrig vara ett alternativ – i min värld får man inte överge samhället, man måste vara en del av det och ständigt bidra till förändringen av det. I min värld innebär en sådan, samhällsfrånvänd, lösning att man köper detta samhälles sätt att tänka, vara och i slutändan faktiskt upprätthåller det. Och det var ju aldrig meningen.

Så vad är vägen fram? Hur formar vi det nya samhället här och nu. Hur skapas alternativa livsmönster samtidigt som vi inte blir världsfrånvända, hur byggs projekt för framtiden där inte jag eller du sätts in centrum utan vi och samhället. Jag vet inte, men behoven finns där och är enorma.

Bokbytarhylla

BYTA GREJER? Inspirerad av fredagens diskussion kring kollektiva lösningar, men också av Magnus Wellros som gör konkreta politiska handlingar i sin vardag, har jag precis skrivit ett brev till min bostadsförening.

Jag föreslår att vi ska fixa vårt icke-fungerande kodlås, erbjuder mig att rensa vår stora entréhall från kvarvarande telefonkataloger samt att vi får upp en schysst anslagstavla där politiska och kulturella evenemang kan annonseras, meddelande och glada tillrop utbytas. En anslagstavla skulle i all sin enkelhet kunna bli en mötesplats för grannarna att växla några ord vid när man hämtar sin post.

Men det viktigaste förslaget är att jag föreslår att vi ska sätta upp en bokbytarhylla vid våra postfack. Helt enkelt en hylla där man kan ställa ner utlästa böcker och tidskrifter och plocka åt sig en ny. Vi skulle kunna byta dvd- och cd-skivor med varandra och har man tur kanske grannen satt ihop en ”best of”-skiva med artister man inte ännu visste att man älskade. Ännu mer spännande skulle det givetvis bli om grannen skrev ner ett par rader om känslor, tankar och idéer boken eller filmen gav upphov till. Jag tror att det skulle kunna bli ett sätt att inspirera varandra och bjuda på nya infallsvinklar. Så småningom leder det kanske till mer än ett hej och en nick från grannen i farten. Vem vet kanske startar nödvändiga kollektiva processer som motverkar individualisering och isoleringen i vårt hyperindividuella och marknadsanpassade samhälle?

Socialisera bostäderna

KOLLEKTIVT. Innan junta kom igång på allvar hemma hos Pål i fredags kväll så var vi ett par som käftade om att bo kollektivt. Fördelar, nackdelar och det sociala samspelet diskuterades. Själv är jag deffinitvt anhängare av mer kollektiva lösningar. Inte bara i samhället i stort utan även i ens närmaste omgivning.

Jag tror att det finns mycket att vinna på att skapa närhet, inflytande och delaktighet i exempelvis boendet. Inte som ett tvång men som en möjlighet att välja. Därför borde fler kommuner exempelvis satsa på att bygga kollektivhus med storkök, matsal, bibliotek, verkstad eller vad man nu kan vilja använda sina gemensamma utrymmen till. Alldeles för få människor får möjligheten att bo i denna typ av hus och gemenskap och allt fler människor har ett behov av att göra det.

Antar att det är för mycket att hoppas med den skruvade bostadspolitik som råder i det här landet. I grunden bygger ju faktiskt dagens politik på ett sjukt system som tillåter oss spekulera i bostäder. Hela idén med ägandet och köp-och-sälj av bostäder på marknaden bygger ju på att det finns en bristsituation som gör att några få kan tjäna hundratusentals om inte miljoner kr på sin bostad, en bostad man kanske ärvt eller haft turen att köpa vid rätt tillfälle. Detta samtidigt som trångbodheten och hemlösheten ökar.

Personligen tycker jag att det borde finnas ett förbud mot bostadsspekulation. I förlängningen bör alla bostäder socialiseras och de boende få en stark brukarrätt som innebär större makt och inflytande i sitt boeende utan att för den skull tvingas in i marknadens hysteri kring bostäder. Det är samhällets ansvar att det finns bostäder med hög standard till alla som bor i vårt land.