Leva

SPÅR VIII

När blir ett liv meningsfullt?
När känns det på riktigt?
När skapas sammanhang och berättelser som gör dig inte bara till dig?
Utan dessutom till en som kan leva här och nu?

Det enklaste är det svåraste.

Öppningar

SPÅR VII.

Stålet omslöt mitt hjärta.
Hammarslagen föll
ett efter ett.

Svärtan släckte,
drog ner och krympte.
Lite mera böjd,
lite mera trött.

Men hjärtat vibrera,
fortsatte pulsera.
Strålen hitta igenom,
det ogenomträngliga.

Pumpa vidare,
fortsätt slå.
Bryt upp stålet,
låt hammaren vila.

Sårbar igen.

Jag brinner igen

BRINNER. Min morsa är grekisk-ortodox. Farsan katolik. Morsans nuvarande man muslim. De är väl alla mer eller mindre troende i den betydelsen att de skulle svara ja på frågan om gud finns. Dock inte så troende att de läser bibeln alternativt koranen regelbundet. Inte heller besöker de tempel där han bör visas tillbörlig vördnad med någon större entusiasm.

När jag var liten bodde jag en månad varje sommar hos en sommarmamma. Hon var vår extra-mamma på landet och tog hand om mig och min bror Robert på somrarna och stöttade min mamma under resten av året. Vi var väl en sådan där projekt-familj som bodde i betongen och saknade egna medel för att ha en bra semester eller för den delen få se kossor. Jag älskade min sommarmamma Lillemor och hennes mamma Eva och Hasse som flörtade med Lillemor.

Hon var präst i svenska kyrkan. Vi fick barnens bibel, följde med på dop, gudstjänster och bröllop. Vi bad morgon- och kvällsbön, vi tackade gud för maten. Med Lillemor var jag på min enda semester i husvagn och åkte till Liseberg, vi såg på familjen Macahan, lyssnade på Björn Afzelius för första gången och åt på restaurang någon gång.

Jag minns Lillemor som en radikal präst med båda fötterna på jorden. Livsglad, omtänksam och med en enorm människokärlek. Jag är övertygad om att hon var en av dem som gjorde mig vänster. Hon har påverkat många av mina moraliska koder.

Men jag blev själv inte kristen, inte troende på något annat sätt heller. Det var säkert många saker som bidrog till det. Bland annat ett pingstkyrkeläger en kompis fick med mig på och efterspelet till det (de är galna!). Jag blev agnostiker och vandrade vidare till att bli ateist och bara för ett par år sedan lämnade jag den svenska kyrkan.

Idag döptes Albin, min bror Roberts son, i en liten kyrka i Lönsboda. Dopet var en del av en gudstjänst. Jag har alltså ägnat upp emot en och en halv timme med att lyssna på en präst – vilket ju inte behöver vara fel. Jag gillar kyrkorummet som sådant och besöker ofta kyrkor när jag är ute och reser.

Men jag måste ändå konstatera följande: prästen lyckades återuppväcka min slumrande ateism och få den att brinna igen. Stackars alla församlingsbor som tvingas stå ut med dessa trista, reaktionära, mässande präster som drar skam över det som skulle kunna vara en radikal kyrka med många anhängare om alla var som min sommar-mamma Lillemor.

Om behovet

LIVSMÖNSTER. Jag vet inte om det har att göra med att jag blir äldre. Eller bara att jag är lite envis så där i största allmänhet. Men ju mer tiden går och mina tankar och funderingar kring hur ett bra liv ska levas desto centralare blir begreppen delaktighet, kollektivism och självförvaltning. Ett samhälle som både kan kombinera den stora stadens alla fördelar i form av buller, bång, anonymitet och möjlighet att se, göra och röra vid allt med det lilla samhällets charm och trygghet i form närhet, förtroende, delandet och fördelandet av arbetsuppgifter. Ett samhälle där vi löser gemensamma problem tillsammans, där livslånga relationer utvecklas och värdet av att vara människa bland andra människor kommer till sin rätt.

Jag antar att det inte är så konstigt att det inte finns mer av den varan, trots att troligtvis hundratusentals om inte miljoner människor i Sverige egentligen eftersträvar ett liv lite mindre styrt av pengarna, lite mindre styrt av stressen, lite mindre styrt av tiden och karriärhetsen. Ett liv som väljer arbetsgemenskapen före apatin, kollektivismen framför individualismens isolering, deltagandet och makten före maktlösheten. Jag menar; trots allt lever vi i ett kapitalistiskt samhälle där behoven på inget sätt får styra. Det vill säga om du inte kan köpa dig möjligheten att tillfredsställa dina behov. Ett samhälle där allting ska förtingligas och bli varor för byte på en marknad. Propagandan maler på. Idealen pumpas ut från TV, skyltfönster och svindyra livsstilsmagasin. Överallt. Du. Du. Du. DU och din familj kan leva ett annat liv. Köp dig mer tid med barnen. Åk på semester och koppla ner dig. Spa, restauranger, shopping, styla om ditt hem och varför inte en plastikoperation. Jag. Jag. JAG och min familj.

En del människor lyckas trots allt skapa andra sätt att leva tillsammans – men ofta genom att helt ställa sig utanför resten av samhället. Bli någon form av outsiders. Andra skapar det genom sina ekonomiska förutsättningar och genom att de med sina medelklasspolare sluter sig samman. Utvecklar ett frirum stängt för andra och som därmed tappar sin förändrande kraft. Ett slutet medelklassprojekt där du räddar dig själv och några polare från undergången. Men det kan aldrig vara ett alternativ – i min värld får man inte överge samhället, man måste vara en del av det och ständigt bidra till förändringen av det. I min värld innebär en sådan, samhällsfrånvänd, lösning att man köper detta samhälles sätt att tänka, vara och i slutändan faktiskt upprätthåller det. Och det var ju aldrig meningen.

Så vad är vägen fram? Hur formar vi det nya samhället här och nu. Hur skapas alternativa livsmönster samtidigt som vi inte blir världsfrånvända, hur byggs projekt för framtiden där inte jag eller du sätts in centrum utan vi och samhället. Jag vet inte, men behoven finns där och är enorma.

Ser du

SPÅR VI

Hur gör du?
När du gör det du gör.

Hur förstår du?
När du förstår det du förstår.

Hur känner du?
När du känner det du känner.

Vad ser du?
När du ser det du ser.

Vad tänker du?
När du tänker det du tänker.

Ser du igenom fasaden?
Ser du mitt hjärta?
Vad säger min själ?

Ser du hur jag är och
vad jag försöker vara?

Kan du befria mig!

Bloggandets tyrani

KOMPASS. Sestrajcic Universum är inte mycket till en levande blogg. Anledningen är enkel. Uppenbarligen finns det en och annan som läser den. Det gör mig skräckslagen.

Senast häromdagen sa en mycket trevlig kamrat ”så du har en blogg” utan någon som helst värdering i konstaterandet. Lite generat sa jag ”nja, jag skriver fast jag vill inte att någon ska läsa det”. Vilket ju onekligen är lite paradoxalt. Bloggen som fenomen i sig är väl någon form av exhibisionism och vilja att bli läst av andra. Samtidigt är det ett ställe att samla sina tankar på. Ett ställe man kan återkomma till och på ett enkelt sätt läsa sina egna trevande och ofullkomliga texter. En del patetiska, andra kanske något bättre.

I hela mitt liv har jag velat få ner mina tankar. I hela mitt liv har oftast mina tankar stannat i huvudet. Ibland har jag gjort ansatser och påbörjat nedtecknandet och ofta har det lika abrupt avbrutits som det påbörjats. Någon gång har jag faktiskt lyckats svettas fram riktiga artiklar till riktiga tidningar och ibland har de fatkistkt blivit bra som exempelvis den här eller mina korta artiklar till Yelah från demonstrationerna mot G8 i Genua 2001.

När jag började blogga så var det enbart för mig själv. Jag ville inte bli läst av någon annan. Jag ville hålla det undan för världen och enbart behålla det för mig. Så nu har jag alltså två alternativ: återigen lägga ner skrivandet och låta tankarna stanna i huvudet eller helt enkelt ta tag i tjurens horn och skriva regelbundet med vetskap om att texterna kommer att läsas och granskas av andra.

Jag har bestämt mig för det andra alternativet. Men ber dig som eventuellt läser mina texter ha överseende med att de inte är de skarpaste, inte heller de fyndigaste eller bäst formulerade – ni vet allt det där man vill vara. De försöker vara sanna, de försöker vara mina ocensurerade tankar. De gör med andra ord inte anspråk på att vara något annat än just det.

Du som läser får mycket gärna droppa en rad eller två, när jag ändå bestämt mig för att bli läst så är kommunikationen väsentlig för mig.

Att slå

SPÅR V.

Ibland är himlen blå
solstrålarna tränger fram
fåglarna kvittrar och
framtiden randas
i sin linda.

Men ofta är dagen grå
vi tvingas bita ihop
och gå på
acceptera vårt öde
och aldrig slå.

Motståndet känner ingen
och tjänar ingenting till
det förlänger bara
plågan.

Nu frågar jag er alla:
vem är det som predikar
lugnet för oss och varför?
Vem är det som vinner
på det?
Och vem är det som alltid
kan slå?

Var

SPÅR IV.

Förundran över er som söker det.
Beundran till dem som lever det.
Förakt till oss som missar det.
Men var och vad?
Och varför smiter det hela tiden?

Ruta noll

SPÅR III.

Jag sökte livet,
fann dig runt hörnet.

Prövade bryta mig loss,
och kastades tillbaka igen.

Vem?

SPÅR II.

Det här är mitt liv.
Det här har varit mitt liv.

Men ska det alltid fortsätta,
eller är det nu någon annans liv?