Jag kan av detta dra slutsatsen att de antingen inte förstått vad vi skrivit och sagt i debatten – eller att de aktivt väljer att inte förstå utan istället förminska, misstolka och snävt välja i våra argument för att det ska passa deras världsbild i frågan.

Jag tror att läsaren är klokare än så och själv kan bedöma genom att läsa vårt inlägg på aktuella frågor publicerad i Sydsvenskan den 27e oktober. Där kan läsaren notera exempelvis dessa stycken:

Vänsterpartiet värnar i första hand kulturens verksamhet och detta projekt är inte en satsning på kulturens verksamhet utan ett prestigebygge för stadens ekonomiska och politiska elit.

Delar av dessa pengar skulle istället kunna användas för att förstärka Malmös kulturliv, såväl institutioner som Malmö symfoni­orkester, MSO, och Malmö stadsteater som det fria kulturlivet. Eller varför inte till ett nytt konstmuseum?

Idag lägger vi cirka 23 miljoner kronor på verksamhetsstöd till det fria kulturlivet, 15 miljoner till studieförbunden, 30 miljoner på kulturskolan, 10 miljoner på kultur för barn och unga och cirka 90 miljoner på stadsbiblioteket med all dess verksamhet och innehåll.

Tänk den svindlande tanken att vi istället för att satsa på ett fruktansvärt dyrt konserthus – notera att pengarna enbart går till hyra och drift av själva huset, inte en krona till verksamheten – kunde låta alla dessa viktiga verksamheter få en del av de 30 miljonerna. Då skulle vi kunna prata om ett verkligt kulturlyft för Malmö.

Idag har vi författat en repik på Sydsvenskans ledare som jag hoppas publiceras i morgondagens Sydsvenskan. Så här blev den:

Bredd snarare än elit – välfärd före lyx

På ledarplats kunde man i tisdags läsa att Malmö Stads satsning på att bygga en konsertanläggning för en årlig hyra på i runda slängar 50 miljoner är en nödvändig satsning, som kommer att locka den kreativa klassen till staden. I samma artikel kan man få uppfattningen att Vänsterpartiet säger nej till husprojektet för att vi inte förstår värdet av kultur. Men det är helt uppenbart att ledarskribenten varit sig läst vår debattartikel eller lyssnat på debatten alternativt gör sig dum och inte vill förstå.

För det är ju just precis tvärtom. Eftersom vi förstår värdet av kultur, både som någonting nödvändigt i sig för ett livskraftigt och demokratiskt samhälle men också för att skapa en attraktiv stad. Eftersom vi förstår att det är bredden och mångfalden av kultur som skapas i vårt fria kulturliv och i våra fantastiska institutioner. Eftersom vi vill satsa mer på kulturen och kulturens innehåll i Malmö – det är ju just därför vi säger nej till det ekonomiskt våghalsiga och dumdristiga i att bygga detta hus som innebär över 30 miljoner mer i årliga driftskostnader för själva huset än vad ett helt nytt konserthus i toppklass hade behövt kosta oss skattebetalare. Om det inte hade varit sammankopplat med kongress- och hotellkomplexet.

Resurserna är begränsade såväl till kulturen som till annan välfärd. Vi måste prioritera stenhårt för att få ut mesta möjliga ur varje skattekrona. Denna satsning – är i grund och botten inte en satsning på MSO eller den symfoniska verksamheten – utan på ett prestigebygge för att man så gärna vill få till kongressanläggningen och hotellkomplexet. Vi i Vänsterpartiet väljer hellre att satsa på bredden i Malmös kulturliv. Vi vill använda pengarna till att satsa mer på det fria kulturlivet, på stadens institutioner som MSO och stadsteatern, stadsbiblioteket, kulturskolan och barn och ungas rätt till kultur för att nämna några saker.

2011 blev Malmö utsedd till årets kulturstad. Motiveringen från SKTF handlade bland annat om den bredd som kulturen i Malmö uppvisar. Det är bredden och brokigheten vi i Vänsterpartiet värnar när vi gör kulturpolitik. Vi vill se till att de verksamheter och människor som gör att Malmö glöder och att människor är stolta över sin stad, vill verka i den och bo kvar eller för den delen flyttar till den får de nödvändiga resurser de behöver. Vi vill ha ett kulturliv för fler än den så kallade kreativa klassen.

Kommunfullmäktiges majoritet har röstat för ett nytt, lyxigt skrytbygge för stadens ekonomiska och politiska elit. Risken med detta är att man bygger ett fint hus till en hutlös summa, men väljer att inte satsa på kulturens innehåll. Nu kommer vi att få en lyxig konsertanläggning; frågan är vad vi får mer? Och vad är det vi väljer att inte satsa på?

Daniel Sestrajcic (V) kulturkommunalråd

Det finns mycket viktigt att skriva och säga om Amalthea också i relation till vår tid men jag hinner inte göra det just nu – du kan läsa mer på marschens hemsida. Jag höll ett tal vid Beijerskaj där Amalthea en gång låg förtöjd.
Läs det gärna.

(Inledningen var lite annorlunda eftersom jag kände mig tvungen att svara på talaren från Malmö Socialistförening som ansåg sig tvungen att attackera Vänsterpartiet inte bara för högeravvikelser utan också meddela att det var omöjligt som socialist att vara organiserad i Vänsterpartiet – jag tror inte att en majoritet av Vänsterpartiets medlemmar håller med!)

Tal på Amaltheamarschen den 11 juli 2011

Kamrater!

Det är en stor ära för mig att få stä här idag som representant för Vänsterpartiet och tala på Amaltheamarschen – en marsch som uttrycker viljan att fortsätta organisera kampen för social förändring av samhället.

Både själva händelsen men också periodens omständigheter är möjligtvis kända för en äldre befolkning i Malmö som ur sitt eget minne kan plocka berättelser om Anton Nilsson en av ungsocialisterna som deltog i sprängningen, benådades från dödstraffet och deltog på den röda sidan i ryska inbördeskriget – men som också själva upplevt samma typ av omständigheter om än något senare med utbredd fattigdom, brutala arbetsköpare, hårda klasstrider, strejker, strejkbrytare och kampen för en ny ordning.

Men tyvärr är den okänd för en bredare allmänhet. Kanske är det inte ett problem? Kanske kan vi se denna marsch enbart som en kurios vandring bland historieintresserade med vänstersympatier?

För mig är det inte så. För mig är det ett problem. För mig är denna marsch någonting mer. För mig är det i grund och botten samma kamp nu som då. En kamp för bättre arbetsvillkor, en kamp för ett värdigare arbetsliv, en kamp för makten på arbetsplatsen och högre löner. I förlängningen en kamp för ett i grunden nytt samhälle baserat på helt andra principer än profitens och marknadens.

Vi lever i en tid där borgerligheten och det borgerliga maktövertagandet som skedde långt innan högeralliansens valseger 2006 långsamt kväver oss till döds. Jag menar inte enbart genom att totalt demolera alla våra mödosamt uppbyggda försäkringssystem, genom att sänka skatterna och dra undan finansieringen för välfärden eller genom att attackera arbetares rättigheter på arbetsmarknaden. Utan snarare genom den totala dominans över vad som är möjligt att säga och tänka om vår gemensamma framtid.

Även om skildring av klass genom arbetarlitteraturens uppsving synts något mer de sista åren så är arbetarklassen sorgligt frånvarande i vårt samhälle – i politiken, i media, i kulturen och i de ekonomiska diskussionerna men också i många arbetares liv. Inte så att arbetarklassen inte finns – tvärtom den existerar ju vare sig vi vill det eller inte i vårt kapitalistiska samhälle och det är ju den klass som skapar allt det värde som alla andra i detta samhälle lever av. Men vi får inte identifiera oss med den, vi får inte prata om den, vi får inte känna stolthet över att tillhöra den och vi får inte förstå dess styrka när den organiserar sig och kräver sina fundamentala rättigheter. Arbetarklassen får helt enkelt inte finnas eller erkännas.

Den enda klass man verkar kunna tala om är medelklassen – det är den allt kretsar kring och handlar om. Det är den man ska se upp till och vilja bli som. Det är den som sätter normen för vårt samhälle. Klassamhället ska vi inte tala om. Avskaffades inte det i och med att vi fick välfärdstaten och folkhemmet?

Kamrater!

Det borde inte vara svårt att se att de sociala omständigheterna som ledde fram till Amaltheasprängningen och det klassamhälle som skapade situationen lever kvar fortfarande idag. Inte på exakt samma sätt och inte med exakt samma fattigdom. Men med exakt samma aggressiva arbetsgivare och exakt samma sätt att pressa fram profiten – genom lägre löner, genom ett låglöneproletariat, genom taskiga villkor på arbetsmarknaden. Idag inte minst genom bemanningsföretagen som ställer arbetare mot arbetare och den rasistiska flyktingpolitik som tvingar tusentals papperslösa att arbeta för mellan 20-30 kr i timmen.

Klasskampen lever och frodas. Tyvärr är det inte den organiserade arbetarklassen som bedriver den – det är den organiserade överklassen och högern som dagligen bedriver klasskampen. I Sveriges riksdag genom sina beslut, bakom slutna dörrar i företagens bolagsstyrelser och genom den så kallade ”vetenskapen” nationalekonomi för att inte tala om alla de av näringslivet upprättade propagandaorganisationer som talar om för oss vad som är rätt och fel.

Kamrater!

Vi har valt att ta ställning. Vi har valt att på olika sätt organisera oss för den nödvändiga samhällsförändringen. Vi har gjort det för att vi känner samhällets orättvisor in på bara skinnet genom egna erfarenheter, genom familjens och arbetskamraters erfarenheter.

För oss är Amaltheahändelserna och de strider som ledde fram till den ingen historisk kuriositet. För oss handlar det om samma kamp nu som då. För oss handlar det om att fortsätta kämpa i våra bostadsområden, på våra arbetsplatser i vår egen vardag för bättre villkor men också för ett nytt samhälle som baserar sig på arbetarnas makt och människors behov före profiten.

Det är dags att vi återigen vänder på kuttingen – att vi återigen vågar prata om den högst reella arbetarklassen, vågar prata om och bedriva den högst reella klasskampen. Det är enbart genom att arbetarklassen börjar göra motstånd och organiserar sig som det som ser ut att vara oflyttbara berg kan komma i rörelse. Och det är enbart genom en organiserad arbetarklass som arbetarrörelsens organisationer kan få nytt liv och tillsammans bilda en relevant vänster som kan bryta sig ur borgerlighetens strupgrepp – och det brädskar!

Så låt oss lova varandra att inte bara prata om hur taskig denna värld är och drömma om en ny – utan fördubbla våra ansträngningar för att stärka klassolidariteten. Fördubbla våra ansträngningar för att bekämpa arbetsköparna. Fördubbla våra ansträngningar för att möjliggöra det som idag görs omöjligt – för ett socialistiskt samhälle.

Tack

Hela Morgans inlägg kan ni läsa på malmövänsterns blogg men ett par smakprov kan jag inte undanhålla er:

”I spåren av totalhavererad bostadspolitik och fullständigt överlämnande till marknadskrafterna har vi de senaste åren också sett att det har kommit in totalt oseriösa fastighetsägare som har som affärsstrategi att inte lägga en enda krona på underhåll och ta ut så mycket i hyra som möjligt.

Detta tar vi nu krafttag emot då vi att intensifiera arbetet med bättre boendevillkor med skärpt tillsyn och starkare fokus på uppsökande verksamhet gentemot oseriösa fastighetsägare

Vi kommer också att förtydliga det bostadssocial ansvar som MKB har.
För att tillse att diskrimineringen minskar kommer vi kommer att intensifiera arbetet för att fler bostadsföretag ska ansluta sig till boplatssyd.”

”Till folkpartiet måste jag säg att det mest intressanta är att ni inte med ett ord nämner något om bostadsbristen och framförallt då den alarmerande bristen på hyresrätter i staden. Hur kommer det sig?

Kan det rent av vara så att trots er stolta deklaration i inledningen att ni inte företräder några klassintressen eller andra gruppintressen utan den enskilda medborgaren. Är det inte så att ni i själva verket företräder de som har en miljon eller två över för att kunna köpa sig en lägenhet?”

Här kommer hela inlägget:

Ordförande, ledamöter och åhörare till denna budgetdebatt. Jag vill börja med att säga att som Vänsterpartist är jag oerhört stolt över att vara en del av det röd-röd-gröna samarbetet i Malmö. Inte minst eftersom majoriteten satsar över 25,5 miljoner på det nödvändiga jämställdhetsarbetet. Men jag är också stolt över ett samarbete som trots att vi 2012 har ett av de tuffaste budgetåren framför oss inte betraktar vare sig kultur eller fritid som grädde på moset – utan som någonting självklart i ett välfärdsamhälle. Som någonting vi vare sig kan eller ska vara utan. Som någonting vi alltid måste värna, utveckla och fortsätta satsa på. Det visar vänstermajoriteten i Malmö stad genom att tillför kultur- och fritidsområdet närmare 24 nya miljoner under 2012.

I den resa Malmö har genomgått har kulturen i allra högsta grad varit en avgörande och vital del. Det rika kulturliv som utvecklas här i Malmö är på många sätt unikt och gör inte bara att Malmöbor känner stolthet och väljer att bo kvar utan också att människor väljer att flytta hit och bosätta sig här. För att själva få uppleva, för att själva få vara en del i det kreativa skapandet eller helt enkelt för att miljön och stämningen som skapats är vida omtalad.

Här i Malmö med sina drygt 300 000 invånare – trots allt en ganska liten stad – finns en uppsjö av fria grupper inom teater, konst, musik, dans, cirkus, film och många andra konstformer som befruktar och korsbefruktar varandra. Här i Malmö kan du uppleva en symfoniorkester i toppklass, kan du gå på opera och teater, får du med sommarscen Malmö se över 200 kulturakter under bar himmel och alltid gratis. I Malmö kommer du till en konststad utav rang med såväl konstmuseum, konsthall som moderna museet och en uppsjö av gallerier, gatukonst och konstnärer, här kan du klubba, ta del av gatukulturen och gå på allsköns filmfestivaler och framförallt: här kan du själv vara kreativ och delaktig: på Stappelbädden, på Lagret, på Kontrapunkt, på de livsviktiga studieförbunden, på ARENA 305, i kulturföreningar och andra föreningar och på många, många andra mötesplatser. Här i Malmö vågar vi satsa på våra bibliotek och vår kulturskola. Här i Malmö satsar vi på såväl våra institutioner som på det fria kulturlivet.

Kulturens roll i samhället som själva basen för att skapa ett demokratiskt och mänskligt samhälle kan inte nog understrykas. Utan en fri kultur som vågar utmana, som vågar provocera och vågar ifrågasätta – en kultur som kan vara fri från kommersialismens och marknadens klor – förloras det fria ordet och möjligheten att skapa levande och livsviktiga diskussioner om vårt samhälle och vår gemensamma framtid. Kulturen är inte bara upplevelser, förströelse och något vackert att titta på – det är också i allra högsta grad utgångspunkten för motstånd och förändring.

Men vi har lång väg kvar att gå. Vi vet att det finns ett ojämlikt deltagande i kulturen där det framför allt är delar av den vita medelklassen som får del av och deltar i Malmös kulturutbud. Det är förstås oacceptabelt i en stad som Malmö och arbetet med att vidga deltagandet, sänka trösklarna och göra det möjligt för fler att få ta del av Malmös fantastiska kulturliv oberoende av plånbok eller ursprung måste fortsätta. Därför satsar vi över 6.5 miljoner på kultur i områdesprogrammen, fri entré upp till 20 år på Malmö museer, kultur- och naturbussarna och stadsdelsbiblioteken samt permanentar ytterligare tre miljoner till stadsdelsbiblioteken från 2011 års budget.

Vi veta att det finns ett ojämställdhet mellan könen såväl inom kulturlivet som inom fritidssektorn. Där exempelvis killar har de bästa träningstiderna och får mest resurser. Därför är det avgörande att fortsätta arbetet med jämställd och jämlik fritid, kvalitetssäkra fritidsverksamheterna och följa upp mötesplatspolicyn samt genomföra satsningen på över 2 miljoner till ridanläggningarna.

Vi vet att över 50 procent av Malmös invånare är under 35 år och att det blir fler och fler barn. Malmö stad har ett rikt barnkulturliv som behöver bli ännu rikare och mer varierat. Vi behöver satsa på kultur för ALLA Malmös barn och unga men också ge utrymme för ungas kreativitet och eget skapande. Därför satsar vi närmare 11 miljoner på renovering av akvariet, upprustning av Temalekplatserna och Folkets Park, spontanfritiden, stadsteaterns förstudie kring en barnteaterscen, en utveckling av Stappelbädden och fortsatt stöd till mötesplatsen HaBitat-Q.

Mycket bra händer i Malmös kulturliv och den röd-röd-gröna majoritet har som ambition att lägga in en ännu högre växel i arbetet:
a) Förra veckan slog Moriskan åter igen upp sina portar

b) Samma dag antog kulturnämnden en handlingsplan för kulturskolan i syfte att bredda och vidga deltagande

c) Till hösten initierar vi en översyn av barnkulturen utifrån barnens perspektiv

d) Vi arbetar för att öppna en biograf i gamla Arbetet-huset på Möllevången för att bland annat lösa Folkets Bios biografsituation

e) Vi ser just nu över skolbiosituationen och vi arbetar också intensivt med utvecklingen av Form Design Center

f) Vi har för avsikt att starta en bred diskussion i hela Malmö mellan medborgare, politiker och kulturutövare i syfte att lyfta den kulturpolitiska diskussionen och ta fram en plan för Malmökulturen

Bland annat på grund av detta är jag stolt över att vara Vänsterpartist i det röd-röd-gröna samarbetet och vill med dessa ord yrka bifall till kommunstyrelsens förslag.

Jag hade också ett flertal repliker och publicerar här de första replikerna på Moderaterna och Folkpartiet.

Replik på Moderaterna
Jag är glad att se att moderaterna faktiskt tycker att den röd-röd gröna majoriteten gör ett bra arbete med kulturfrågorna i Malmö och tillstyrker alla de satsningar vi väljer att göra på kulturen – MEN jag tycker det är tråkigt att ni tycker att MKBs hyresgäster ska vara dem som betalar för områdesprogrammen där det i allra högsta grad också är privata värdars misslyckanden som syns.

Vidare undrar jag vad ert uppdrag kring kulturskolan egentligen innebär – innebär det att vi ska avveckla kulturskolan och återgå till en musikskola? Det tycker jag skulle vara riktigt, riktigt dåligt.

När vi pratar konstmuseum så tycker jag att ni faktiskt också borde svara på frågan: vad är det vi inte ska satsa resurser på om vi prioriterar konstmuseets kostnader på mellan 15-20 miljoner. Är det det fria kulturlivet vi inte ska satsa på? Är det kulturskolan vi inte ska satsa på? Är det MSO eller stadsteatern vi inte ska satsa på?

Replik på Folkpartiet
Jag måste säga att jag blev smått chockerad när jag läste Folkpartiets budget förslag 11.4 miljoner tar ni bort från fritidsområdet jämfört med vårt förslag – varav 3 miljoner är opreciserade kostnadseffektiviseringar. Var skall dessa tas? Vad är det fritidsnämnden inte skall göra? Och varför vill ni inte lägga fyra miljoner på Folkets Park som är Sveriges mest besökta attraktion efter Liseberg.

Och jag som trodde ni var ett parti som värnade kulturen ser att ni stryker 3 miljoner i opreciserade kostnadseffektiviseringar på kulturnämndens budget. Är det 10 procent av Kulturskolan ni ska kapa eller kanske 20 procent av Konsthallen? Eller är det det fria kulturlivet som skall få mindre pengar? Eller är det MSO eller stadsteatern som redan kämpar med tighta budgetar som ska hosta upp pengarna? Eller ni kanske ska avskeda sex-åtta personer på kulturkansliet?

Mycket visste jag om Folkpartiet men inte att ni var ett kultur- och fritidshatande parti.

Hanna Gedin företrädde Vänsterpartiet och bet ifrån rejält när moderaterna attackerade den så kallade ”flumskolan” och menade att fördela medel efter behov var att tillför Limhamn-Bunkeflo ökade resurser på bekostnad av de socioekonomikt svagare områdena.

Några väl valda citat ur Hannas inledning som du kan läsa i sin helhet på Malmövänsterns blogg.

”Det sociala arvet reproduceras också genom skolan. Det finns starka samband mellan socioekonomisk bakgrund och barns betyg från grundskolan. Låga eller ofullständiga betyg är 5-6 gånger vanligare bland barn till ej facklärda arbetare än bland barn till hägre tjänstemän.”

”Sedan början av 1990 talet och det fria skolvalet har segregationen ökat. Elever med likartad bakgrund söker sig till samma skola och detta har påverkat måluppfyllelsen negativt. Ju mer homogen elevsammansättningen i skolan blir desto starkare blir effekten av social bakgrund.”

”Här i Malmö kan vi naturligtvis inte vänta på att Björklund ska se sanningen i vitögat. Vi värnar en politik som ger alla barn samma förutsättningar att klara skolan. Genom resursfördelningsmodellen tilldelar vi resurser utifrån behov. Det gör vi för att skolor i socioekonomiskt svaga områden har ett tyngre kompensatoriskt uppdrag.”

”Vi satsar resurser på att skapa jobb eftersom vi ser att regeringen misslyckats med sin arbetsmarknadspolitik och vi satsar på jämställda löner eftersom vi vet att föräldrars situation på arbetsmarknaden påverkar barnens uppväxt.

Vi tillskjuter medel för utbyggnaden av barnomsorg på obekväm arbetstid så att kvinnors ställning på arbetsmarknaden stärks och barnen till föräldrar med obekväm arbetstid får tillgång till en trygg och kontinuerlig verksamhet.

Vi satsar även på införandet av en progressiv barnomsorgstaxa i förskolan, det är en viktig åtgärd i kampen mot barnfattigdomen. Alla barn ska ha rätt att ta del av förskoleverksamheten.”

Anders Skans pekade klart och tydligt på det när han argumenterade mot privatiseringen Moderaterna och Folkpartiet föreslog via LOVen inom omsorgen.

”Privatiseringarna inom vården leder till att skattepengar går till vinst istället för välfärd. En granskning av Attendo Care och deras vinst visar att om deras vinstprocent är lika stor i Malmö som i landet så innebär det att deras vårdboende här i Malmö som kostar oss 139 miljoner ger 7 miljoner av våra skattemedel till vinst. Är det rimligt? Nej säger vi i Vänsterpartiet!

Privatiseringarna av välfärdssektorn innebär dessutom i många fall att skattemiljoner förs ut ur landet till skatteparadis. Vi vill att varje skattekrona ska gå till välfärden och inte en enda krona till bankkonto i Andorra, Lichtenstein, eller Kajmanöarna. Vår strävan är att inte Malmö stad ska göra affärer med den typen av skattesmitarföretag.”

Läs hela Anders inlägg i vård och omsorgsdebatten på Malmövänsterns blogg.

Martina Nilsson som företrädde Vänsterpartiet i debatten fokuserade på jämställdheten och barnfattigdomen och lyfte fram några av de satsningar som den röd-röd-gröna majoriteten gör i budgeten:

1. Vi satsar 20 miljoner kronor för arbetsvärdering och löneökningar där de lägst betalda kvinnoyrkena är prioriterade.

2. Vi satsar på trygga anställningar i kommunen genom jämställda löner, rätt till heltid och minskat antal timanställningar som prioriterade frågor.

3. Vi avsätter 5 miljoner kronor för barnomsorg på obekväm arbetstid så kallad OB-förskola och nattis.

4. Vi fortsätter ge barn till arbetslösa rätt till 30-timmars förskola och under mandatperioden skall rätt till 30-timmars förskola genomföras även för barn till föräldralediga.

5. Vi säger nej till avgifter i skolan, alla barn ska ha möjlighet att följa med på skolutflykten.

6. Vi sänker också förskoleavgiften för de med lägst inkomst – något som moderaterna i sitt budgetförslag vill avskaffa.

7. Vi avsätter 4 miljoner kronor för driva på jämställdhetsarbetet i kommunen – en satsning som inte bara saknas i moderaternas budget utan något som de helt motsätter sig.

8. Vi satsar ytterligare 1,5 miljoner på genuspedagogiken så att det blir sammanlagt 4 miljoner.

Hon kunde kompletterat det med flera av satsningarna på kultur- och fritidsområdet, satsningarna inom skolan och mycket mer. Läs hela Martinas inledningsanförande på Malmövänsterns blogg.

Tydligast blev det i diskussionen med Anja Sonesson – läs Martinas replik och njut:

Anja Sonesson – i Moderaternas budget är det uppenbart att ni inte vill ta ansvar för ökad jämställdhet. Ni vill inte ta ett kommunalt ansvar för bättre villkor eller ökad jämställdhet i de kommunala verksamheterna.

Istället låtsas ni att privatiseringar är en jämställdhetsreform. Ni vill att mer av våra gemensamma skattepengar ska hamna i de rikskapitalisternas fickor. Privatiseringar ökar inte kvinnors inflytande.

Privatisering innebär att makt flyttas från kvinnor till män. Den offentliga verksamhet som vi har idag styrs demokratiskt och här har kvinnor genom ett aktivt arbete skaffat sig ett betydligt större inflytande än inom den privata sektorn där männen totalt dominerar.

I de fyra största bolagen inom hälso- och sjukvårdsområdet saknas det kvinnor i tre av fyra företags styrelser (Ambea(Carema), Capio och Aleris) och det i fjärde utgöra männen en tydlig majoritet (Praktikertjänst).

Att fler arbetsgivare skulle öka lönen är också ett falskt påstående – att vi inte har en fantastisk löneutveckling inom den kvinnodominerade handeln eller hotell och restaurangbranchen där antalet arbetsgivare nästan kan ses som oändligt verkar borgarna inte låtsas om.

Och för att hämta lite information från Svenskt näringsliv – kvinnor som går över till privata entreprenörer har bara hälften så hög inkomstutveckling som män som gör samma sak – privatiseringar öka alltså löneskillnaden mellan kvinnor och män.

Med privatiseringar försvinner också den meddelarfrihet som finns i kommunen och det kommunala arbetet med trygga anställningar, arbetsvärdering och inflytande för de anställda.

Vi vill ta ansvar för jämställdheten – vi går från ord till handling. Ni saknar politik, förslag och vilja för jämställdhet i Malmö.

Lite nervöst men djäkligt roligt eftersom vi på flera punkter går fram med en stark budget trots att nästa år spås bli ett av det tuffaste budgetåren innan kommunekonomin vänder uppåt.

Den som vill följa tillställningen live kan göra det via exempelvis webb-tv på Malmö kommuns webbsida.

Du kan också följa debatten på min Facebooksida och jag ska även försöka uppdatera bloggen kontinuerligt. En annan möjlighet är att följa malmovänstern på twitter eller på vår blogg

Då var det dags för sömn innan debatten i dagarna två brakar lös.

Du är din egen värsta fiende.
Hur du än springer
springer du aldrig tillräckligt fort
för att vara där du vill.

Du är din egen värsta fiende.
Hur du än försöker
försöker du aldrig tillräckligt mycket
för att klara det du vill.

Du är din egen värsta fiende.
Hur du än tänker
tänker du aldrig tillräckligt klart
för att det ska synas vad du tänkt.

Du är din egen värsta fiende.
Hur mycket du än gör
gör du aldrig tillräckligt mycket
för att du ska vara nöjd med dig själv.

Du är din egen värsta fiende
och du gräver din grav.

När de ekonomiska konsekvenserna utretts av Volante på uppdrag av Malmö Kulturnämnd och MSO så visar det sig att en av de grundläggande förutsättningarna för beslutet – den att kostnaden för huset på 49 miljoner som skulle kunna finansieras med ökade intäkter och minskade kostnader till följd av samordningsvinster med övriga delar av KKH var orealistiska och saknade kostnadskopplingar. Man hade helt enkelt blåst upp en ballong som sprack.

Mot det ska ställas att vi idag har ett konserthus som kostar 10 miljoner per år och som skulle behöva åtgärdas men så klart till mycket lägre kostnader – men också att arkitektbyrån White vid ett tidigare läge utrett vad ett nytt konserthus skulle kosta och attd et då handlade om 10-14 miljoner/år.

Nu har Kulturnämnden skrivet yttrande i frågan som vi diskuterade och som enig nämnd över alla partigränser i onsdags. I det underlaget visar det sig dessutom att kostnaderna ytterligare skenat iväg för enbart huset och driften av det. Nu är vi uppe i smått sanslösa 60 miljoner kronor per år. Och det lär inte stanna där inte minst för att hyran om 49 miljoner är beräknad på 2009 års prisnivå och att det som vanligt i den här typen av projekt räknas med att det kan bli uppemot 10 procent dyrare. Skall man bygga detta nya hus så måste det så klart också fyllas med verksamhet vilket innebär att det krävs ett verksamhetstillskott till MSO på närmare 12 miljoner kronor.

Kulturnämnden ställde sig starkt kritiska till den utvecklingen och de skenande kostnaderna som detta konserthus inneburit för oss är det verksamheten som är det mest avgörande och viktiga. Såväl verksamheten i MSO men också annan kulturverksamhet som skall få plats i staden och som riskerar att trängas undan ifall framtida satsningar på kulturen skall blockeras på grund av detta hus-projekt.

En enig nämnd ställde sig bakom kravet att hela projektet utifrån sina ekonomiska aspekter behöver omprövas. Jag för min egen del är mycket skeptisk till omdet går att rädda och driva vidare och tycker att vi nu måste sätta stopp innan det är för sent.

För den som är intresserad finns följande tre läsvärda dokument:
1. Volanteutredningen
2. Kulturnämndens yttrande från 25 maj
3. MSOs bilaga till kulturnämndens yttrande 25 maj

Det har skrivits om det hela i dagens Sydsvenskan och ett inslag i Mitt i musiken som jag gärna rekomenderar er att ta del av också.