Brexit första spiken i EUs kista

BREXIT. EUs kurs mot en superstat har förhoppningsvis fått sig en rejäl törn. Den grundlagsfästa nyliberala politiken har lett till en ohållbar situation med massarbetslöshet för arbetarklassen och en proletariserad medelklass som kvävs under åtstramningspolitiken och pressade villkor. Det är dessa villkor och eliternas arrogans inför människors vilja att faktiskt ha verkligt oberoende och möjlighet att styra över sitt land som är grunderna för #brexit. Ett beslut som jag både välkomnar och gratulerar det brittiska folket till.

Det är uppenbart att det är Labours kärnväljare som inte längre står ut med att  möjligheter att bygga sig en framtid som faktiskt gör det bättre för dem själva och sina egna barn finns utan enbart försämringar. I grund och botten är EUs kris kapitalismens kris. Britterna har nu möjlighet att själva välja väg och det är på inget sätt självklart vilken väg det tar. Avgörande är att vänstern och arbetarrörelsen går i bräschen för att bryta den brittiska åtstramningspolitiken och flytta fram sina positioner. Ett enormt ansvar vilar nu på Labour att hålla samman och ge sin ledning under Jeremy Corbyn möjligheten att utveckla ett verkligt vänsteralternativ.

Nu finns möjligheterna för Sverige att både omförhandla våra villkor med EU och att utmana den superstat som växer fram för varje dag. Det bör vi se som första steget i ett arbete för en svensk utvärderande folkomröstning som tar ställning till om Sverige ska vara med i EU eller inte. Vänsterpartiet har tillsammans med finska Vänsterförbundet och danska Enhedslistan Nordiska vänsterpartiers uttalande till Brexit som fastställer:

”Vi uppmanar våra regeringar att utnyttja de möjligheter som den nya situationen ger och att använda alla krafter för att skapa ett mer jämlikt samarbete i hela Europa. EU har inte klarat att skapa välfärd och jämlikhet. Storbritanniens utträde bör vara starten på en utveckling mot ett mer rättvist och demokratiskt Europa.”

Ytterligare en aspekt vi bör betänka av detta beslut är att det visar att eliternas projekt inte är omöjligt att besegra. Även om det delvis – beroende på varje lands nationella omständighet – är olika agendor och grupperingar som drivit den EU-kritiska agendan så är den röst som gräsrötterna avlagt i såväl Grekland OXI-omröstning som i britternas #brexitomröstning baserat i samma upplevelse. Grekland tvingades till slaktbänken, det kommer man inte kunna göra med Storbritannien. Det ger dessutom möjligen en push för vänsteralternativet Unidos Podemos som har en kraftig EU-rktitisk agenda mot åtstramningspolitiken i valet om några dagar.

Slutligen några ord om kampanjen. Det är uppenbart att frågan om migration varit den viktigaste i kampanjen. Det har så varit för såväl ja som nej sidan. I grund och botten har kampanjerna varit drivna av högern på båda sidor. Det har varit en höger – höger agenda. Bremain sidan har skrämts med att britternas gränser kommer att bryta samman för flyktingar utanför EU, brexit sidan har haft en mörk nationalism som sitt främsta vapen och exploaterade britternas oro för framtiden.

Grymhetens dag – vilket ansvar tar Mp och SAPs ledamöter?

ANSVAR. Idag fattar Sveriges riksdag ett avgörande beslut. Beslutet resulterar i att Sverige kommer ha EUs tuffaste asylregler och därmed ett historiskt skifte i svensk flyktingpolitik. Vi inför tillfälliga uppehållstillstånd och omöjliggör familjeåterförening. Konsekvenserna blir att fler tvingas fly över medelhavet, integrationen försvåras och att permanenta uppehållstillståndet görs beroende av anställningar vilket kommer leda till ett ökat utnyttjande av flyktingar som svart arbetskraft.

Det är redan klart att vi förlorar omröstningen trots en formidabel folkstorm mot förslaget. Samtliga remissinstanser sågar förslaget. Samtliga som arbetar med dessa människor sågar förslaget. Närmare 70 000 personer har skrivit på Folkkampanjen för asylrätts namninsamling. Som riksdagsledamot så dränks jag av protestbrev dagligen som vädjar, kräver, hoppas och ber att jag ska ta mitt ansvar som riksdagsledamot och rösta nej. Och självklart kommer jag att göra det – det finns inget annat anständigt att göra.

Men det är tyvärr redan klart att vi förlorar omröstningen och att inga ledamöter i de andra partierna verkar påverkas (förutom Centerpartiet). Socialdemokraterna och miljöpartiet kommer rösta för och driver aktivt förslaget. Samtliga liberaler kommer rösta för. Kristdemokrater och moderaterna kommer rösta för och vill dessutom i likhet med Sverigedemokraterna permanenta reglerna.

Det ansvaret som ledamöter i Miljöpartiet och progressiva ledamöter i socialdemokratin tar är under all kritik. Mellan skål och vägg kan flera erkänna att det är dåliga förslag och att de skulle vilja rösta emot – men i dagens omröstning kommer ingen eller väldigt få av dessa ledamöter att trycka på nej-knappen. För vissa har det gått ännu längre – de talar sig blåa av stolthet för att de har räddat asylrätten (läs: Maria Ferm) och varje försämring som hon har bidragit till både under denna mandatperiod och – icke att förglömma – förra mandateperiodens uppgörelsen om inskränkningar i asylrätten med alliansen är just försämringar och tagit oss längre från asylrätten. Ett sluttande plan som lett till värre och värre åtgärder som förändrat klimatet i Sverige och istället för stänger dörren öppnar det dörren för ännu värre krafter.

Det finns frågor som är definierande för dig som ledamot. Frågor där du borde stå upp för dina åsikter och principer. Frågor där fu inte borde följa partipiskan. Ett rejält uppror i socialdemokratin skulle kunnat förändra situationen. En rejäl gräns från miljöpartiet hade kunnat ändra politikens utveckling. Men jag kan bara dra slutsatsen att makten är för viktig. Era löner, era karriärer och er så kallade ”makt” är viktigare. Ni följer partipiskan hellre än att göra det rätta. Problemet är att ni inte längre med er makt kan göra det rätta för ni har redan sålt ut allt och det har gått fort.

Ert ansvar är monumentalt. Ert ansvar är avgörande. Det spelar ingen roll hur många fina ord ni använder och hur mycket ni bedyrar att ni står upp för asylrätten och alla människors lika värde. Att ni bekämpar rasismen. Det är i praktisk handling ni visar ledarskap och era handlingar är idag fega, under all kritik och omöjliga att försvara. Det hjälper inte att jag säger att ni borde skämmas. Det hjälper uppenbarligen inte att människor vädjar till er. Ingenting kan förändra ert ställningstagande.

Jag hoppas att era väljare fortsätter att ringa er, fortsätter att kritiserar er. Inser att ni hycklar när ni hävdar motsatsen till era handlingar. Ytterst är det bara möjligt med en förändring om era väljare straffar er i nästa val.

Om jag når någon av er miljöpartister eller progressiva ledamöter i socialdemokratiska partiet som fortfarande funderar. Om några timmar sätter vi oss i våra bänkrader och ska trycka på knapparna. Titta på dessa bilder. Låt dem sjunka in. Gå till ditt hjärta och gör det rätta.

Csaba Perlenberg är en clown!

CIRKUS! Varje cirkus behöver sin clown och makten behöver sina hovnarrar. Csaba Perlenberg som är ledarskribent och krönikör på Kvällsposten och Expressen fyller den rollen utmärkt. I fredagens alster lyckas han slå fast att jag är en rättshaverist eftersom jag motsätter mig den falska anklagelsen om ohörsamhet mot ordningsmakt som jag blivit åtalad för i samband med den upprörande rivningen av de statslösa palestiniernas tältläger utanför migrationsverket.

Jag vet att det inte krävs ett kritiskt prövande öga för att bli ledarskribent. Texterna behöver inte heller ha stilistiska kvalitéer eller någon som helst verkshöjd. Men visst kan en väl begära att det inte ska välla ut vad skit som helst från ens penna och kanske ett uns av självständigt tänkande?

Det började med polisens falska anklagelser, först presenterade via media, om våldsamt motstånd och välriktade sparkar mot polisman från min sida. Händelser som polisen sa sig fångat på film. Det pinsamma för polisen var att det visade sig att det ju bara var hittepå. Det fanns vare sig någon film (de hade inte ens filmat något under hela insatsen) som bevisade händelsen och händelsen hade inte heller ägt rum så åklagaren blev tvungen att efter förundersökningen lägga ner dessa två åtalspunkter.

Kvar fanns punkten om ohörsamhet mot ordningsmakt det vill säga att jag inte följt ”meddelad befallning”. Vilket helt enkelt inte heller är sant. Sant är att jag var på plats i den fredliga protesten, sant är att jag symboliskt satt ner på marken med grupper av andra personer för att visa stöd för de statslösa palestinier som det hela i grund och botten handlar om. Det är vare sig olagligt eller fel. Tvärtom så är det en nödvändighet i en demokratisk stat att precis på detta sätt försvara, utveckla och fördjupa demokratin genom att som engagerad medborgare, politiker och aktivist delta i protester mot djupt orättfärdiga handlingar. I den ståndpunkten förenas jag med den på DN liberale ledarskribenten Erik Helmersson som i sin text ”Dinamarca (V) har rätt om civilikurage”  konstaterar:

Förutsatt att Sestrajcic inte använt våld har han, liksom alla medborgare, rätt att visa civil­kurage genom att med sin kropp blocke­ra vad han uppfattar som orättfärdiga handlingar. Och en plikt att därefter ta sitt eventuella straff. Den rätten och skyldigheten är grundläggande i alla demokratier värda namnet.

Perlenbergs syfte är i mina ögon inte att värna demokratin och yttrandefriheten utan att kriminalisera protester som sådana. Och det är klart om man har tillgång till en ledarsida att föra sin kampanjjournalistik på och inte nämnvärt bryr sig om exempelvis statslösa palestiniers rättigheter och liv då vare sig behöver man eller vill delta i fredliga protester. Vi som inte äger eller har tillgång till ledarsidorna vet dock att det är just precis det som krävs för att förändra samhället: engagemang, protester och civilkurage från tusen och åter tusen människor som står upp mot makten är det som förändrat samhällen till det bättre.

Nu väntar alltså rättegång och då tar Perlenberg till den berömda drevmetoden och kräver att jag ”bör ta en timeout tills domen fallit”. Personligen tycker jag att Perlenberg bör ta timeout tills hans råd är värda att ta på allvar.

Själv lovar jag att fortsätta vara aktivist. Jag kommer självklart inte låta mig skrämmas och backa. Vi har en grundlagsfäst rättighet och moralisk skyldighet att protestera mot maktfullkomlighet och beslut som drabbar de som står längst ner. De statslösa palestiniernas fall är fortfarande inte löst och om och om igen ska vi göra det som krävs tills rättvisa uppnås.

På Vänsterpartiet Malmös hemsida kan du läsa mina kommentarer kring åttalet.

Polis rev statslösa palestiniers tältläger. Många protesterade.

Polis rev statslösa palestiniers tältläger. Många protesterade.

Bilden är från den fredliga protesten och har tagits av Hussein El-Alawi.

Den så kallade debatten om Bjuv och Findus

LEDARTRICK! Ett trick en kan använda när något i ens omgivning helt enkelt inte går att använda för att bevisa sin egen världsbild är att helt enkelt hävda att det beror på andra problem än den faktiska anledningen. Det är ett trick ofta ledarsidor tar till och eftersom de allra flesta är borgerliga så ligger det ju nära till hands att tro att det är ett borgerligt trick för att slippa diskutera de verkliga problemen.

Nu senast i förra veckan så använde sig våra två största ledarsidor av exakt samma trick. Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter som inte med en stavelse – vare sig innan eller därefter –  berört Nomad Foods katastrofala beslut att lägga ner Findus i Bjuv eller funderat kring de verkliga orsakerna till beslutet som för alla som vill se ligger i öppen dager.

Hanne Kjöller hävdar i DN att det beror på regeringens ”politik får Findus att föredra Tyskland” bland annat skattepolitiken låter hon påskina. Detsamma gör Maria Ludvigsson i SvD som kopplar samman det med Spotifys famösa brev som kräver avreglerad hyresmarknad, programmering på schemat och sänkta skatter. Bådas infantila utgångpunkt är att vänstern (och för Hanne och Maria är sossarna också i allra högsta grad vänstern) hatar företag.

Det verkar inte spela någon roll att Nomad Foods beslut grundar sig i att de är ett kortsiktigt riskkapitalbolag som köpte upp ett starkt varumärke och konkurrent i syfte att konsolidera sina marknadsandelar och eleminiera just konkurrensen. Eller för den delen att Nomad Foods störtdykt på New York-börsen och därför behövde kapa kostnader för att visa sig dugliga inför marknaden för att upprätthålla vinsterna och utdelningarna.

Problemet är ju bara att denna förklaring inte passar in i Hanne och Marias världsbild. Tråkigare är att de inte ens vill ha debatt om sin världsbild. Samma dag som deras ledare publicerades skrev jag en replik till var och en. Efter några dagar behagade DN höra av sig och tacka nej till repliken, Svenska Dagbladet har till dags dato ännu inte ens bemödat sig för att tacka nej till repliken. Så kan de borgerliga ledarsidorna utan debatt få basunera ut sina ”sanningar”.

Jag publicerar istället här mina repliker för eftervärlden (de liknar varandra).

Replik på Hanne Kjöllers ledare i DN ”Synd på så rara ärtor”

Kortsiktiga ägarintressen la ner en konkurrent
Hanne Kjöller skriver i DN om Findus i Bjuv. Lite sluggeraktigt som hon brukar och det är underhållande. Men det tacklar inte problemet där 450 Findusarbetare riskerar jobbet och över 500 odlare drabbas. Dessa odlare och arbetande människor förtjäna av Sveriges största och viktigaste tidning.

Faktum är ju att nedläggningen av verksamheten vare sig beror på bristande lönsamhet, för höga skatter eller några lagar som Hanne Kjöller svepande hänvisar till. Möjligtvis är det bristen på lagar som gör det allt för lätt för riskkapitalbolag och kortsiktiga ägarintressen att lägga ner lönsam och välskött verksamhet.

Findus har bollats runt av kortsiktiga ägare och när Nomad Foods tog över för knappt ett halvår sedan så blev det ett rekordkort ägande. Det mesta tyder på att Nomad Foods, med bas på Brittiska Jungfruöarna, helt enkelt köpt upp ett varumärke och konkurrent, helt enkelt för att lägga ned det. Extra häppnadsväckande är naturligtvis att svenska pensionspengar förvaltade av Första AP-fonden är en storägare i Nomad Foods via 1.4 miljarder i riskkapitalbolaget Pershing Square Holdings, med säte i skatteparadiset Guernsey och därmed är med och slår sönder en fungerande och lönsam verksamhet.

Sverige behöver AP-fonder som också har ett tydligt uppdrag att utveckla näringslivet i Sverige, ta socialt ansvar och trygga jobb i lönsamma företag istället för att bidra till en rövarkapitalism där kvartalsägande och kortsiktighet krossar en hel bygd.

Nu har första AP-fonden en möjlighet att medverka i ett trendbrott och istället bidra till långsiktigt, stabilt ägande som utvecklar verksamheten och bygden. De skulle därmed verka i den anda som alla fina dokument om värdegrund, VD-ord och årsredovisningar andas om just långsiktighet, engagemang i ägandet och socialt ansvarstagande.

Vi politiker borde kunna samlas i ambitionen att skapa såväl regelverk som ett klimat som gör det svårare och dyrare för kortsiktiga ägare och riskkapitalbolag att lägga ner fungerande och lönsam verksamhet. Det borde i grunden inte vara svårt att även för liberaler omfatta en sådan hållning.

Daniel Sestrajcic, skattepolitisk talesperson för Vänsterpartiet

Replik på Maria Ludvigssons ledare i SvD ”Efter Bjuvbesöket: som om S bryr sig om företag…”

Kortsiktiga ägarintressen la ner en konkurrent
I tisdagens SVD skriver Maria Ludvigsson för första gången om Findus och Bjuv. Men det är ju sorglig läsning som snarare ska bekräfta Ludvigssons egen självbild än att tacka problemet. I Bjuv handlar trots allt om människor av kött och blod som förlorar sina arbeten och försörjningsmöjligheter. 450 Findusarbetare riskerar jobbet, 500 odlare drabbas. Dem förtjänar bättre av en av Sveriges ledande tidningar.

Faktum är ju att vare sig för höga skatter, personaloptioner, bostäder eller utbildningssituationen, förvisso viktiga frågor, ligger bakom nedläggningen. Tvärtom beror det på att Findus allt för länge bollats runt av kortsiktiga ägare och när Nomad Foods tog över för knappt ett halvår sedan så blev det ett rekordkort ägande. Nomad Foods, med bas på Brittiska Jungfruöarna, köpte helt enkelt upp ett varumärke och konkurrent, för att kunna lägga ned det. Extra häppnadsväckande är det naturligtvis att svenska pensionspengar förvaltade av Första AP-fonden är en storägare i Nomad Foods via 1.4 miljarder i riskkapitalbolaget Pershing Square Holdings, med säte i skatteparadiset Guernsey och därmed är med och slår sönder en fungerande och lönsam verksamhet.

Sverige behöver AP-fonder som också har ett tydligt uppdrag att utveckla näringslivet i Sverige, ta socialt ansvar och trygga jobb i lönsamma företag istället för att bidra till en rövarkapitalism där kvartalsägande och kortsiktighet krossar en hel bygd.

Låt första AP-fonden medverka i ett trendbrott och istället bidra till långsiktigt, stabilt ägande som utvecklar verksamheten och bygden. Det är en konkret fråga som vi borde kunna samlas kring för Bjuv och för välskötta och väl fungerande företag i Sverige. Det borde i grunden inte vara svårt att även för Maria Ludvigsson att omfatta en sådan hållning.

Daniel Sestrajcic, skattepolitisk talesperson för Vänsterpartiet

 

 

 

Stort beslut för mig – men litet för världen

RIKTNING. Ett stort beslut för mig – men ett litet beslut för världen – fattade jag i veckan och det känns förbannat skönt. Jag bestämde mig för att lämna Vänsterpartiet Malmös styrelse och inte längre vara ordförande i partiföreningen.

Det ligger ingenting dramatiskt i beslutet. Vi har vare sig en politisk eller organisatorisk konflikt. Tvärtom så älskar jag Vänsterpartiet i Malmö och det som vi lyckats skapa; en radikal partiförening med högt i tak som engagerar mängder av medlemmar och vinner respekt i stora grupper för vårt politiska och organisatoriska arbete. Vi har blivit starkare och är idag över 1 000 partimedlemmar med många olika aktiva grupper, omfattande studier och kampanjverksamhet och vi utvecklar hela tiden vår verksamhet utifrån utgångspunkten; vad kan och vill du som medlem bidra med för att uppnå små och stora samhällsförändringar för att nämna några saker. Vi är ett politiskt radikalt alternativ som både kan sitta vid makten och genomföra viktiga förändringar men som också har principer och ryggrad så att vi kan säga nej när S/mp försöker tvinga på oss en nedskärningspolitik. Nu siktar vi på att både presentera radikala förslag som gör Malmö och välfärden bättre samt driva på den politiken. Vi räknar med att vara en starkare kraft efter nästa val och återigen sitta med i majoritetsstyret för en politik som vill satsa och bygga en jämlikare, jämställdare stad där kampen mot rasism och diskriminering står i centrum för vårt arbete men också en grönare stad som bidrar till klotets överlevnad och inte tvärtom. Vi vet att det också går att göra varje dag utan att sitta vid makten i exempelvis det arbete vi och många andra lägger ner i det utomparlamentariska arbetet.

I grund och botten handlar det om att jag kört stenhårt de senaste fem åren och tillsammans med många andra byggt det vi har. Nu är Vänsterpartiet Malmö på väg in i en ny cykel som innebär väldigt mycket mer arbete för den typ av ordförande och styrelsemedlem jag varit med mina ambitioner. Riksdagsuppdraget kräver så klart också en stor del av min vakna tid och jag har märkt att tiden för att prioritera både mer tid med min familj och mig själv blivit allt svårare att få ihop inte minst med tanke på att jag är borta en stor del av veckan i Stockholm.

Förutsättningen för min personliga sinnesro för att jag har kunnat fatta detta beslut är så klart att Vänsterpartiet Malmö står starkt med en grym styrelse som både har kontinuitet och många nya krafter, massor av krafter runt om i organisationen som bidrar och är en del av vår positiva utveckling och alla andra som under åren också varit avgörande för att utveckla Vänsterpartiet Malmö till vad det idag är. Jag är glad för det stöd jag fått efter att ag fattat beslutet.

Man blir ju dock inte av med mig så lätt…Smiley smile! Jag fortsätter som riksdagsledamot och därmed som heltidsarvoderad i partiföreningen tillsammans med Hanna Gedin, Hanna Thomé, Martina Skrak och Olof Holmgren vilket innebär att jag ska jaga rika skattesmitare och se till att debatten om en omfördelande skattepolitik fortsätter men också fortsätter bidra med organisatoriska arbetsuppgifter och bygga organisationen starkare (bland annat genom medlemsarbetet och studiearbetet).

Jag är dock från och med nu inte ordförande eller styrelsemedlem i Vänsterpartiet Malmö. Istället för mig så kliver Gunnel Suneson in som en ass-kicking ordförande till nästa årsmöte och AU består denna period av Tove Karnerud Richard Olsson Maria Karinsdotter och Ingemar Ekblad som kommer ta oss till nya höjder.

Slutkommunicerat om mitt stora beslut! Allt gott och vi ses i kampen (eller lite mer med familjen!)

ID-kontrollernas surrealistiska utveckling

SURREALISM. Det är en konstig dag att vakna upp till. Dagen då transportörsansvaret utvidgas och ID-kontroller införs också på bussar och tåg. Syftet är att kraftigt reducera antalet asylsökande som tar sig till Sverige. Om detta är så gott som ALLA politiska partiers riksdagsledamöter från Socialdemokraterna, Miljöpartiet (minus Rasmus Ling som röstade emot), Liberalerna, Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna överens om. Enbart Vänsterpartiet och Centerpartiets riksdagsledamöter röstade emot förslaget.

Anledningen är inte att djävlas med skåningar utan att förhindra asylsökande att ta sig över gränsen både genom att de inte ska komma in eftersom många inte har den typen av dokumentation  som krävs (vilket många av naturliga anledningar så klart inte har) men även för att skicka en signal: kom inte hit för fan! Det som drabbas hårdast är asylrätten och de som drabbas av detta är de som vill söka asyl.

Det berättigade missnöje som växt fram är hur detta OCKSÅ nu kommer att drabba en hel region. Arbetspendlare, nöjesresenärer, affärsresenärer med mera kommer att få förlängda restider och i praktiken kan många få svårt att behålla sina arbeten på andra sidan sundet. Om tilltaget håller i sig kan rent av framtida investeringar och placeringar av värdefull affärsverksamhet förhindras eller stoppas.

Det har dessutom kommit fram att kostnaderna enbart för att tågoperatören DSB kommer vara en miljon danska kronor om dagen – en kostnad som ska läggas på resenärerna. Då pratar vi inte ens om de kostnader som redan  uppstått (i och med gränskontrollerna som redan införts) och nu kommer att öka ännu mer för polisen eller det andra brottsbeivrande arbetet som de tvingas prioritera bort.

Det är bra att ovanstående perspektiv uppmärksammas genom bland annat Öresundsrevolutionen på Facebook och som flertalet medier skrivit om sedan över en vecka tillbaka. Det surrealistiska är dock följande två saker:

För det första har hela fokuset skiftat – inte minst i media – från konsekvenserna för asylsökande och flyktingar och det groteska tilltaget att rasera deras reella möjligheter att få söka asyl i Sverige till konsekvenserna för regionen. Båda frågorna borde väl kunna granskas och lyftas fram parallellt?

Men ännu mer surrealism är att läsa Sydsvenskans och systertidningen DNs debattsidor idag. I Sydsvenskan är det 10 ledande skånska liberaler som kritiserar ID-kontrollerna och i DN toppar moderaterna med 25 ledande skånemoderater som attackerar beslutet.

Gott så; men ingenstans i deras texter framkommer att deras egna partier – inte bara röstat för vanvettet – utan också i många fall drivit på för just detta. Till och med deras egna riksdagsledamöter har mangrant tryckt på JA-knappen. Inte ett ord av kritik mot de egna. Snarare används det som en hävstång för att undergräva regeringen. Om det hade funnits någon som helst ärlighet hos dessa personer så borde de ha vänt sig till sina egna ledningar och frågat varför i hela fridens namn driver ni fram detta beslut? Ställt krav på sina riksdagsledamöter och ifrågasatt deras agerande och uppmuntrat deras mod att vända sig mot partipiskan.

Frågan är en ödesfråga och principiellt viktig utifrån många olika perspektiv. En sådan fråga där ledamöter borde våga revoltera på riktigt och inte bara i media i syfte att säkra framtida röster.

Du som vill agera kan skriva under Folkkamanj för asylrätts viktiga upprop och bor du i Malmö kan du delta i Vänsterpartiet Malmös protestaktion ”Varning – den 4e januari sätter regeringen människovärdet ur spel” som samlas vid S:t Johannesplan (citytunneluppgången vid Triangeln) klockan 16.15 idag.

Sverige står och väger

RIKTNING. Polariseringen i Sverige gynnar just nu högern och det beror framförallt på att vi har en räddhågsen regering som inte vågar bedriva en politik utanför den borgerliga hegemonins ramar. Ständigt hör vi tjatet om det ”svåra parlamentariska läget” och att den sittande regeringen är en ”samarbetsregering” som ursäkter för att göra upp med den borgerliga oppositionen kring en mängd frågor. Men om inte ens socialdemokratin förmår att vara socialdemokrati eller de gröna ett grönt alternativ och de berömda ingångsvärdena från start är en kapitulation när det faktiskt är dessa två partier som innehar regeringsmakten i Sverige hur ska det då någonsin kunna bli uppgörelser som vrider politiken åt vänster?

Vänsterpartiet har visserligen i budgetförhandlingarna med regeringen fått igenom väl motiverade och viktiga ekonomiska förändringar som gett budgeten en profil som för första gången på många år ger mer åt de som inte har. Viktiga satsningar inte minst i den första budgeten som fälldes av de borgerliga partierna tillsammans med Sverigedemokraterna och som nu fullt ut kunnat genomföras genom budgeten för 2016. Men det räcker inte och de är i sammanhanget inte på långt när de kraftfulla förändringar so krävs av svensk ekonomisk politik för att sätta arbetarna i förarsätet och förstärka välfärden.

Inte konstigt att alla de som faktiskt röstade för förändring 2014 känner sig frustrerade. Väldigt lite utöver det absolut nödvändiga och självklara (exempelvis höjning av a-kassan, borttagandet av stupstocken med mera) leder i en progressiv förändrande riktning. Väldigt mycket förblir i status-quo eller leder åt helt fel håll.

Kanske tror socialdemokratin att nästa val vinns genom att inte genomföra en socialdemokratisk politik eller kanske hoppas de på att alliansen ska spricka. Jag tror det är fromma förhoppningar. Båda två.

Retorik och löften om en annan politisk kurs måste infrias för att det både i människors vardag ska märkas en förändring till det bättre men också inspirera till ett hopp om någonting annat än denna marknadsfundamentalistiska anpassningspolitik.

Alliansen tar dessa år för att profilera sig själva åt olika håll men ett av deras löfte tror jag absolut att vi kan lita på: inför nästa val kommer de att vara en allians igen och då kompromissa ner sina eventuella särdrag för att återigen få regeringsmakten med sverigedemokraternas stöd efter 2018.

Sverige står och väger. Det är bråttom nu att lägga om kursen och det är regeringens ansvar att göra det om den vill fortsätta vara regering även efter 2018.