Slarvigt, Ida!

KULTURMINISTER. Miljöpartiet blir fortsatt innehavare av kulturportföljen i Löfven II och posten besätts av Miljöpartiets nuvarande partisekreterare Amanda Lind från Härnösand. Vi får se vart det bär. Amanda har i den breda politiska debatten inte profilerat sig inom kulturpolitiken. Det är det å andra sidan få politiker som gör nu för tiden och på samma sätt är det få medier som erbjuder en arena för en bred och spännande kulturpolitisk debatt.

Det störiga är slängandet och markerandet mot vänstern från bland annat Sydsvenskans kulturchef Ida Ölmedal som i sin text hävdar att ”Vänstern behöver å sin sida upprätta ett principiellt motstånd mot statliga pekpinnar.” Tröttsamt värre och saknar faktiskt belägg i både Vänsterpartiets kulturpolitiska program eller praktik. Att hon i samma stycke försöker avgränsa socialdemokratin som den demokratiska vänstern i motsats till Vänsterpartiet blir ju inte mer rätt och får väl tillskrivas att det återkommit som ett måste i den liberala samtiden: istället för intellektuell hederlighet och diskussion får vi slentrianmässig extremiststämpling.

Dessutom har Ida i sin utgångspunkt faktiskt helt fel. Om det finns en ”svensk kulturpolitisk moder” så är det inte socialdemokratin utan den så förhatliga vänstern. Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) som redan 1948 presenterade det första kulturpolitiska programmet har i mångt och mycket präglade den breda arbetarrörelsens kulturpolitiska diskussioner och ställningstaganden.

Annonser

En bild säger mer än 1 000 ord

FEL KNAPP. Det är väl ingen hemlighet att jag tycker att Vänsterpartiet i gårdagens statsministeromröstning skulle tryckt på den röda knappen. I dagens DN finns en bild som sammanfattar känslan väl. Och kanske är det till och med så att Jonas Sjöstedt känner av blåsningen?

50295343_336590957066785_6343132574059069440_n

Misstroendebluffen

FEL VÄG. Jonas Sjöstedt var riktigt bra i veckans två presskonferenser. Skarpt och tydlig drev han hem budskapet om ett tufft Vänsterparti i stenhård opposition. Han skapade till och med ett nytt ord: misstroendelöfte. Problemet är att Sjöstedt lyckades övertyga partistyrelsen om den gula knappen i utbyte mot nästan ingenting.

Vi kastade bort vår vågmästarroll och släpper fram en regering som lägger grunden för en extrem högersväng i svensk politik. En regering som de facto genomför politik på flera områden kring bland annat skatter, bostad och arbetsrätt som ligger till höger om Fredrik Reinfeldts två regeringar 2006-2014. Systemskiftande förändringar som kommer vara lika svåra att rulla tillbaka som privatiseringen av välfärden.

Det verkar vara inpräntat i Vänsterpartiets DNA en oförmåga att våga säga nej till riktigt usla alternativ och som värsta bror duktig så faller vi alltid i ansvarsfällan som motiveras med att det är som att välja mellan pest eller kolera. Istället för ansvarsfällan, pest eller kolera det vill säga omöjliga val som vi borde avvisa så borde vi på allvar ta ansvar för den vänsterpolitik och det vänsteralternativ som våra väljare, många fackliga gräsrötter och tusentals hårt arbetande medlemmar med rätta förväntar sig av oss. Genom det kan vi på allvar rita om den politiska kartan och terrängen på vänsterkanten vilket idag är en nödvändighet om vi inom det närmaste decenniet på allvar ska kunna bryta den borgerliga dominansen över det politiska innehållet oavsett regering och därmed förskjuta politiken vänsterut.

Jonas Sjöstedt var tydlig i Aftonbladet den 29 november när han konstaterade att det var helt ointressant för Vänsterpartiet att släppa fram en regering ledd av Stefan Löfvén som godtog Centerpartistiska och Liberala krav till höger om Reinfeldt. Och vidare menade Sjöstedt att Vänsterpartiet inte kunde acceptera: ”…en regering som sänker löner med statliga ingripanden, vi vill inte ha en hyrespolitik där man har marknadshyror som tvingar människor från deras hem.” 

Dessutom var partiledarens klara svar på journalistens fråga: Vad gör ni då, alternativet är en regering ledd av Kristersson? ”– Nej. Alternativet är att förhandla fram en bättre politik. Våra mandat är precis lika nödvändiga som Centerpartiets. Jag skulle säga att det är Vänsterpartiet det hänger på nu, att få en rimlig politik i nästa regering.”

Slutligen konstaterade Sjöstedt ”Våra mandat behövs för att få igenom det här. Han måste förhandla både med både oss och med C och L och det är det vi ska göra nu.”

Här står vi nu. Utan att ha ändrat ett kommatecken i SCLMP-högeruppgörelse, med enbart vaga fraser om att Stefan Löfven ska göra vad han kan för att bland annat återfå avdragsrätten för fackföreningsavgiften uttalade i ett samtal med Jonas Sjöstedt där vår partiledare tagit lite minnesanteckningar (!) som enda garanti. 

Sjöstedt förstod dock att det inte skulle räcka med allmänt offensivt tonläge. Det behövdes något mer för att övertyga medlemmar och allmänhet om att vi minsann inte lagt oss platta. Misstroendelöfte!

Så när det inte räcker med Vänsterpartiets 28 riksdagsledamöter för att väcka en misstroendevotering, vilket kräver 35 riksdagsledamöter, så ska vi gå till Kristdemokraterna och Moderaterna för att ens få fram en votering? Därefter ska en sådan misstroendevotering samla 175 ledamöter det vill säga samtliga moderata och kristdemokratiska riksdagsledamöter samt 57 av Sverigedemokraternas 62 ledamöter. Detta händer alltså tidigast om ett par år det vill säga något år innan nästa riksdagsval och baserat på regeringen genomför en politik som genomför försämringar av arbetsrätten och inför marknadshyror – en politik dessa tre partiet ställer sig positiva till och själva driver. Tillåt mig tvivla och låt oss kalla det vid dess rätta namn: misstroendebluffen.

Vänsterpartiets svar: en schimär

RÖD KNAPP – IGEN. Det här duger inte. Jonas Sjöstedts presskonferens visar inte vägen framåt och kräver ingenting som betyder väsentliga förändringar. Finns inga krav på att politiska förändringar kring avgörande områden där högerns systemskiftande förändringar får fullt genomslag.

Det räcker med några till intet förpliktigande fraser från Stefan Löfvens sida – vilka han påbörjade på sin presskonferens tidigare på förmiddagen – kring Vänsterpartiets rätt till inflytande. Men i praktiken finns ingenting att ha inflytande över (vilket ju mycket tydligt framkommer i Annie Lööfs presskonferens) och vem tror på fullt allvar att Socialdemokraterna helt plötsligt skulle börja samarbeta med Vänsterpartiet kring utrikespolitiken?

Det räcker med lite socker om att Stefan Löfven gillade samarbetet med Vänsterpartiet och så klart skulle vilja att det som tagits bort inta skulle tas bort  och att han i kommande budgetförhandlingar skulle slåss för det – om budgetutrymme fanns (och han får igenom det gentemot Liberalerna och Centerpartiet, hur sugna är de på att återinföra den avskaffade avdragsrätten för den fackliga medlemsavgiften anyone? Skattereformerna?).

När Hanna Gunnarsson, riksdagsledamot från Lund, intervjuas så pekar hon mycket riktigt på de stora problemen med frågan kring förändringarna av arbetsrätten och införandet av marknadshyror på nyproduktion av hyresrätter. Men det finns ju inga ansatser till krav för att detta ska förändras

Det jag hörde var inte bra och inte tillräckligt. Det räcker inte att låta arg och låta som att man ställer krav när man i verkligheten är beredd att göra något helt annat och för ett väldigt billigt pris är beredd att slänga bort sin enda chans genom att trycka på gul knapp. Det här duger inte. Det krävs reella förändringar av den brutala systemskiftande högerpolitiken som kommer drabba stenhårt och det krävs förändringar i det dokumentet som SMPLC förhandlat fram.

Vänsterpartiet är ett politiskt parti och som ett sådant så borde vi vara intresserade av att ta den möjligheten vi har att påverka den förda politiken. Den chansen finns nu och inte sedan. Ska denna regering släppas fram så behövs Vänsterpartiets röster: det är dumdristigt att inte kräva något för detta och ännu mer dumdristigt att acceptera en anti-Vänsterpartiet klausul som är Liberalerna och Centerpartiets försök att marginalisera och extremiststämpla Vänsterpartiet.

För Vänsterpartiet kan det fortsatt bara vara röd knapp som gäller om vi med någon som helst trovärdighet ska kunna vara en relevant politisk vänsterkraft som människor ska kunna lita på och vara beredda att lägga sin röst på i kommande val. Annars blir det som Viktor Barth-Kron så träffsäkert frågar sig i gårdagens DN: Ska Vänsterpartiet avskaffa sig självt?.

* Synonymer till schimär: drömbild, illusion, önskedröm, inbillning, fiktion

Rösta nej till regeringen Löfven

RÖD KNAPP. Visst finns det ett och annan punkt i det 73 punktsprogram som presenterats som uppgörelsen mellan S+MP+C+L som är möjligt för Vänsterpartiet att acceptera men i grund och botten är det en nyliberal högerorientering av politikens innehåll på avgörande områden kring bostads-, arbetsmarknads- och skattepolitik.

Det är bara att gratulera Centerpartiet och Liberalerna till skickliga förhandlingar. Det är Annie Lööf Tatcherismen som segrat på många av punkterna. Varför medlemmar i socialdemokraterna som inte är ministrar, kommunalråd, politiska sekreterare eller på annat sätt beroende av rörelsen för sin försörjning ska fortsätta vara medlemmar av SAP är för mig en gåta.

Läs hela uppgörelsen och mycket av politiken är så klart väntad om än chockerande att socialdemokraterna accepterat för maktens skull. Dessutom finns dessa två explicita blockeringar:

”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.”

och

”Regeringen kommer inte att driva eller arbeta vidare med förslag om vinstförbud eller andra förslag med syftet att införa vinstbegränsningar för privata aktörer i välfärden.”

Om socialdemokraterna vill förstöra det sista som finns kvar i det partiet av socialdemokrati och eftersträva sin egen Pasokifiering är det så klart deras egna sorgerliga val. För Vänsterpartiet finns det bara en knapp at trycka på: den röda.

Brexit första spiken i EUs kista

BREXIT. EUs kurs mot en superstat har förhoppningsvis fått sig en rejäl törn. Den grundlagsfästa nyliberala politiken har lett till en ohållbar situation med massarbetslöshet för arbetarklassen och en proletariserad medelklass som kvävs under åtstramningspolitiken och pressade villkor. Det är dessa villkor och eliternas arrogans inför människors vilja att faktiskt ha verkligt oberoende och möjlighet att styra över sitt land som är grunderna för #brexit. Ett beslut som jag både välkomnar och gratulerar det brittiska folket till.

Det är uppenbart att det är Labours kärnväljare som inte längre står ut med att  möjligheter att bygga sig en framtid som faktiskt gör det bättre för dem själva och sina egna barn finns utan enbart försämringar. I grund och botten är EUs kris kapitalismens kris. Britterna har nu möjlighet att själva välja väg och det är på inget sätt självklart vilken väg det tar. Avgörande är att vänstern och arbetarrörelsen går i bräschen för att bryta den brittiska åtstramningspolitiken och flytta fram sina positioner. Ett enormt ansvar vilar nu på Labour att hålla samman och ge sin ledning under Jeremy Corbyn möjligheten att utveckla ett verkligt vänsteralternativ.

Nu finns möjligheterna för Sverige att både omförhandla våra villkor med EU och att utmana den superstat som växer fram för varje dag. Det bör vi se som första steget i ett arbete för en svensk utvärderande folkomröstning som tar ställning till om Sverige ska vara med i EU eller inte. Vänsterpartiet har tillsammans med finska Vänsterförbundet och danska Enhedslistan Nordiska vänsterpartiers uttalande till Brexit som fastställer:

”Vi uppmanar våra regeringar att utnyttja de möjligheter som den nya situationen ger och att använda alla krafter för att skapa ett mer jämlikt samarbete i hela Europa. EU har inte klarat att skapa välfärd och jämlikhet. Storbritanniens utträde bör vara starten på en utveckling mot ett mer rättvist och demokratiskt Europa.”

Ytterligare en aspekt vi bör betänka av detta beslut är att det visar att eliternas projekt inte är omöjligt att besegra. Även om det delvis – beroende på varje lands nationella omständighet – är olika agendor och grupperingar som drivit den EU-kritiska agendan så är den röst som gräsrötterna avlagt i såväl Grekland OXI-omröstning som i britternas #brexitomröstning baserat i samma upplevelse. Grekland tvingades till slaktbänken, det kommer man inte kunna göra med Storbritannien. Det ger dessutom möjligen en push för vänsteralternativet Unidos Podemos som har en kraftig EU-rktitisk agenda mot åtstramningspolitiken i valet om några dagar.

Slutligen några ord om kampanjen. Det är uppenbart att frågan om migration varit den viktigaste i kampanjen. Det har så varit för såväl ja som nej sidan. I grund och botten har kampanjerna varit drivna av högern på båda sidor. Det har varit en höger – höger agenda. Bremain sidan har skrämts med att britternas gränser kommer att bryta samman för flyktingar utanför EU, brexit sidan har haft en mörk nationalism som sitt främsta vapen och exploaterade britternas oro för framtiden.

Grymhetens dag – vilket ansvar tar Mp och SAPs ledamöter?

ANSVAR. Idag fattar Sveriges riksdag ett avgörande beslut. Beslutet resulterar i att Sverige kommer ha EUs tuffaste asylregler och därmed ett historiskt skifte i svensk flyktingpolitik. Vi inför tillfälliga uppehållstillstånd och omöjliggör familjeåterförening. Konsekvenserna blir att fler tvingas fly över medelhavet, integrationen försvåras och att permanenta uppehållstillståndet görs beroende av anställningar vilket kommer leda till ett ökat utnyttjande av flyktingar som svart arbetskraft.

Det är redan klart att vi förlorar omröstningen trots en formidabel folkstorm mot förslaget. Samtliga remissinstanser sågar förslaget. Samtliga som arbetar med dessa människor sågar förslaget. Närmare 70 000 personer har skrivit på Folkkampanjen för asylrätts namninsamling. Som riksdagsledamot så dränks jag av protestbrev dagligen som vädjar, kräver, hoppas och ber att jag ska ta mitt ansvar som riksdagsledamot och rösta nej. Och självklart kommer jag att göra det – det finns inget annat anständigt att göra.

Men det är tyvärr redan klart att vi förlorar omröstningen och att inga ledamöter i de andra partierna verkar påverkas (förutom Centerpartiet). Socialdemokraterna och miljöpartiet kommer rösta för och driver aktivt förslaget. Samtliga liberaler kommer rösta för. Kristdemokrater och moderaterna kommer rösta för och vill dessutom i likhet med Sverigedemokraterna permanenta reglerna.

Det ansvaret som ledamöter i Miljöpartiet och progressiva ledamöter i socialdemokratin tar är under all kritik. Mellan skål och vägg kan flera erkänna att det är dåliga förslag och att de skulle vilja rösta emot – men i dagens omröstning kommer ingen eller väldigt få av dessa ledamöter att trycka på nej-knappen. För vissa har det gått ännu längre – de talar sig blåa av stolthet för att de har räddat asylrätten (läs: Maria Ferm) och varje försämring som hon har bidragit till både under denna mandatperiod och – icke att förglömma – förra mandateperiodens uppgörelsen om inskränkningar i asylrätten med alliansen är just försämringar och tagit oss längre från asylrätten. Ett sluttande plan som lett till värre och värre åtgärder som förändrat klimatet i Sverige och istället för stänger dörren öppnar det dörren för ännu värre krafter.

Det finns frågor som är definierande för dig som ledamot. Frågor där du borde stå upp för dina åsikter och principer. Frågor där fu inte borde följa partipiskan. Ett rejält uppror i socialdemokratin skulle kunnat förändra situationen. En rejäl gräns från miljöpartiet hade kunnat ändra politikens utveckling. Men jag kan bara dra slutsatsen att makten är för viktig. Era löner, era karriärer och er så kallade ”makt” är viktigare. Ni följer partipiskan hellre än att göra det rätta. Problemet är att ni inte längre med er makt kan göra det rätta för ni har redan sålt ut allt och det har gått fort.

Ert ansvar är monumentalt. Ert ansvar är avgörande. Det spelar ingen roll hur många fina ord ni använder och hur mycket ni bedyrar att ni står upp för asylrätten och alla människors lika värde. Att ni bekämpar rasismen. Det är i praktisk handling ni visar ledarskap och era handlingar är idag fega, under all kritik och omöjliga att försvara. Det hjälper inte att jag säger att ni borde skämmas. Det hjälper uppenbarligen inte att människor vädjar till er. Ingenting kan förändra ert ställningstagande.

Jag hoppas att era väljare fortsätter att ringa er, fortsätter att kritiserar er. Inser att ni hycklar när ni hävdar motsatsen till era handlingar. Ytterst är det bara möjligt med en förändring om era väljare straffar er i nästa val.

Om jag når någon av er miljöpartister eller progressiva ledamöter i socialdemokratiska partiet som fortfarande funderar. Om några timmar sätter vi oss i våra bänkrader och ska trycka på knapparna. Titta på dessa bilder. Låt dem sjunka in. Gå till ditt hjärta och gör det rätta.